Några bilder...

Istället för att skriva ett långt och enformigt inlägg om nått meningslöst koreanskt tänkte jag idag istället göra det enkelt för mig och ladda upp lite slumpvis utvalda (men likväl meningslösa) bilder för att illustrera några av de mer absurda delarna av min vardag.

Först ut – utsikten från min dusch - Detta är hur det ser ut en rätt mulen vardag i april, igår var det betydligt soligare samt mer liv och rörelse eftersom campuset var fyllt med småknottar som firade koreanska barnens dag i dussintalet hoppborgar och liknande. Jag kan ju nämna att jag har nästan exakt samma utsikt från mitt rum men av nån anledning tycker jag det är roligare att kunna stå och titta på detta medan jag duschar.

Sedan - koreansk gatumat version skrämmande - Denna rätt bistra adjuma sitter och säljer rätt populära koreanska snacks. I den högra skålen ser ni inget mindre än små krabbskal (typ eremitkräftor eller nått), i den andra slår hon på stort och säljer larver, mmmmm... Det vi undrade mest över var dock huruvida dessa två delikatesser serveras i glassstrutarna som kan ses längst till höger, ingen var dock modig nog att inleda en konversation med henne. Vi slog istället på stort och köpte den klockrena koreanska gatumatsversionen av meat on a stick: en varmkorv trädd på en pinne insvept i bröd med pommes frites fäst vid den, allt friterades i tre minuter, på med lite ketchup och sedan voila...

Sist – min rosa säng - Här om dagen kom våra nya sommarsängkläder från Crimson house, som alla kan se är de väldigt rosa, eller ja, alla kan inte se det, några av mina vänner hävdar desperat att de är persikofärgade, själv har jag inga kommentarer...

Mer bilder på http://www.facebook.com/album.php?aid=88645&id=599302609&l=9e80fbbd43 och http://www.facebook.com/album.php?aid=98075&id=599302609&l=20d690010c

Musikens korea, landets som millenieskiftet glömde...

Wester goes musikblogg...

En vacker vårdag den 5 maj 1999 - I Want It That Way utav Backstreet Boys klättrar så slutligen upp till toppen av Englandslistan. Därefter kommer det en brant nedförsbacke för den massproducerade pojk- och flickbandspopen, det skulle senare visa sig att det var deras sista förstaplats i Storbritannien. Efter millenieskiftet blir de skivbolagsframställda grupperna alltmer ovanliga i västvärlden, förutom några plågsamma dokusåpaförsök, för att nu vid slutet av detta decennium vara i praktiken utdöda. Tacka gudarna för det...

Och sen har vi Korea. Att befinna sig här är som att timewarpas in i en asiatisk version av det popkulturella 1997 (med ett litet inslag av 1964, jag återkommer till det senare). Förutom att dagtidssåpopereror har mångdubbelt mer tevetid än vad Vänner och Fiender någonsin uppnådde så är den sockersöta flickgruppspopen verkligen kung (eller snarare drottning) av radiovågorna. K-pop har tagit nationen och en stor del av grannländerna med storm och det verkar inte vara något slut på trenden inom den närmsta framtiden. Produktionskedjan såsom jag uppfattat den är som följer; en slumpmässigt vald mängd (enligt devisen ju fler destå bättre) av gulliga koreanska flickor eller rosenkindade koreanska pojkar framställs på labaratorieväg i källaren hos något skivbolag, för att sedan födas upp på en hälsosam diet av vatten, tofu och medieträning. När de sedan nått mogen ålder (17-18 år) så buntas de ihop till ett lagom antal grupper, ges en spännande backstory och ett parfärdigskrivna låtar för att sedan släppas loss på den östasiatiska marknaden. Det hade väl varit gott nog om detta hade varit en begränsat fenomen som tilltalat målgruppen tweens uppptill femtonåringar men faktum är att hela den popmusikkonsumerande delen av befolkningen har svalt konceptet med hull och hår (popkonsument verkar man vara tills man kommer upp till ungefär 35-plus sedan lyssnar man mest på sorsgna folkballader om lidandet under inbördeskriget, speciellt om man råkar vara taxichaufför). Och eftersom jag faktiskt råkar vara just här i detta land så är det bara att göra som Tomas Ledin (för att använda utdaterade referenser) en gång sa och gilla-la-la-la läget...


Detta är Girls’ Generation (eller SNSD som hardcore-fansen säger), koreas senaste superstjärnor och ett utmärkt exempel på den koreanska popindustrins framfart. När jag kom tillbaka hit i februari så hade den senaste radioplågan (WonderGirls - Nobody) totalt försvunnit för att istället ersättas av denna låt som går under det fyndiga namnet Gee. Denna plötsligt dramatiska scenförändring illustrerar på ett utmärkt sätt den andra aspekten av koreansk pop som jag tänkte ta upp (inslaget av 1964 som jag hintade om tidigare), industrin verkar vara som en realtidsversion av alla de Hollywoodfilmer (á la That Thing You Do från 1996 med en inte alltför dålig Tom Hanks) som någonsin gjorts om cynismen i 60-talets musikbransch. Jag tror inte att Andy Warhol kunde tänka sig att han bäst skulle beskriva 2000-talets Korea när han myntade sitt uttryck 15 minutes of fame. För det är inte bara musiken man blir konstant utsatt för i detta land (även om man absolut inte kan undkomma den), så fort man slår på en koreansk tevekanal så verkar de vara där. Är det inte musikvideos eller kändisskvaller så är det en oavbruten mängd av realityprogram om vardagslivet för gruppen eller lekprogram som involverar en eller två av dessa flickor (och oftast en eller två manliga kändisar likaså). En dag med Girls’ Generation, gå på dubbeldejt med Girls’ Generation, åk och campa med Girls’ Generation, laga kimchi med Girls’ Generation, etc etc. Inte konstigt att det måste finnas hela nio medlemmar i gruppen när de har så många medieframträdanden inplanerade. Och för att ytterligare styrka min 15 minuters poäng så har jag under de senaste två månaderna inte sett ett enda av de tidigare så vanliga lär dig make-up med WonderGirls, däremot så finns det självklart ett och annat sminka dig som Girls’ Generation...

Här är videon till Gee: http://www.youtube.com/watch?v=E77r2hvgU8o katchig, eller hur, förutom att jag (efter omfattande hjärntvätt här borta) kommer ha den på playback när jag kommer hem tänkta jag använda den för att illustrera en annan intressant aspekt av Korea - de koreanska flickorna, mer om det någon annan gång...

Avslutande reflektioner över kommunistveckan anno 2009

Så för att summera min vecka av sammanträffanden med våra kommunistiska bröder i norr så kan jag berätta att Nordkorea var toppen. Under alla mina 5 minuter som jag spenderade hela 4 meter in i landet så funderade jag allvarligt på att defektera och leva ett liv i det socialistiska paradiset....

Skämt åsido så måste jag faktiskt säga att besöket i DMZ var ett av de mest intressanta utfärdet jag gjort. En av de numera riktigt få platser på världen där det kalla kriget fortfarande är på blodigt allvar. Nordkoreanska vakter stod och övervakade oss med kikare medans hälften av vår Sydkoreanska skyddsstyrka ställde sig dolda bakom ett par hus i mitten så att Nordkoreanerna inte skulle kunna ta ut alla på en gång ifall en eldstrid skulle bryta ut. Stämningen kryddades ju även aningen av att Nord hade bestämt sig för att skjuta upp en raket dagen till ära (den kom dock inte iväg förrän morgondagen). Allting avrundades trevligt nog med att vi fick gå in i förhandlingsbyggnaderna som är byggda över gränsen och jag därmed fick ta mina första stapplande steg på Nordkoreansk jord.

Efter den sociopolitska sightseeingen var avklarad så skeppades vi vidare till förläggningen för den Svenska delagationen av the Neutral Nations Supervision Committe. På ett behagligt avstånd utav ca 50 meter från Nordkorea avnjöt jag där mitt livs kanske godaste måltid. Till vår stora chock hade de faktiskt dukat upp ett äkta svenskt smörgåsbord version större, och det innehöll alltfrån köttbullar, nypotatis och inlagd sill till äkta svenskt knäckebröd, de hade till och med hjortronsylt till efterrätten. En njutning av enorma mått för en person som numera blir hemmanostalgisk när han käkar koreanifierad pasta. Missförstå mig inte, numera går jag rätt bra ihop med maten här men åtta månader i avlägsna länder sätter sina spår, det var härligt att inte se ett riskorn så långt ögat når. Efter det blev det allmännt mingel i deras trädgård och några träd planterades utav anledningar jag inte kommer gå in på här. Det var lite midsommarkänsla över det hela; barn sprang runt, alla pratade svenska, jag knaprade en massa Ahlgrens bilar. Allting var bara så extremt surrealistiskt, när jag åkte hemifrån trodde jag inte att jag skulle ha min svenskaste upplevelse för året i fridfull park som råker var belägen på världens mest militariserade plats mitt emellan två nationer på randen till öppen konflikt (jag tänkte skriva krig, men krigstillstånd har ju rådit sedan 1950 så)...

Sedan dess har jag även gjort en avstickare till Japan, jag besökte Kyushu som är den sydligaste av de stora öärna i det landet. Alltid trevligt att se lite nya platser. Efter det har jag skrivit några midterms och det är väl allt som hänt sen dess (i stora drag)... nu ska jag hitta mat och sedan fortsätta planera kvällens fest där det faktiskt är undertecknad som organiserar och har sig...

Slaget på Seoul World Cup Stadium anno 2009

Segern är bärgad, fienden skingrad, fred kommer numera (troligtvis inte) råda i AFCs VM-kval grupp B. 1-0 blev slutresultatet efter att de kapitalistiska krafter på nått sätt lyckats krångla in en boll i 88:e minuten men fram tills dess var det en riktigt spännnande tillställning. Nordkoreanerna drog igång direkt och lyckades avfyra en riktig missil (för att använda en för tillfället mycket olämplig liknelse) mot vårt mål innan jag och mina kompanjoner för kvällen lyckats fundera ut vilket lag som var vilket. Sydkorea tog sedan över matchen men ärkerivalerna från norr bjöd på en stark defensiv. Stadion var verkligen toppklass och så var även stämningen, koreanerna hade en väldigt gentlemannamässig läktarkultur och det mesta gick i den politiska korrekthetens anda, och detta trots att dessa båda länder formellt befinner sig i krigstillstånd med varandra...

Den nordkoreanska klacken var för dagen aningen hämmad av dess myndigheters vägran att utfärda utresetillstånd, dock verkar några tappra själar ha valt att fly landet enbart för att kunna bevista gårdagens historiska match. För den som verkligen undrar kan jag berätta att den lilla supporterskara som faktiskt följer DPRKs landslag består av de exilkoreaner som finns i Japan (ditskickade eller ättlingar till ditskickade under Japans kolonialstyre innan 1945) och av någon outgrundlig anledning hyser stark förkärlek för den Käre Ledarens styre...

Kommunistvecka i Korealand (del 1)...

Forst avbon for att jag inte skrivit inlagg pa en ratt lang tid; sadar. Sedan avbon for att jag inte anvander a, a och o, ar inte hemma hos mig sjalv.

Varen ar i antagande och i samband med varen sa kommer sjalvklart vad som ankommer till Seoul varje var - kommunister, hmmm... Eller, nej, det ar sjalvklart de mongoliska sandstormar som kommer varje ar, e ska komma som ett brev pa posten och forpesta luftkvaliteten och gora allting gratt/brunt (varpa jag sjalvklart undrar om vissa delar av Seoul kan bli mer bruna eller graa). Trots domedagsrubriker i de engelsksprakiga tidningarna, kanske aven i de som skrivs i 한굴 - vad vet jag, sa har jag mest kant av denna kris iom att jag numera ser flera gamla damer i vita masker och solskarmar an vad en normalvasterlanning kan klara utan att brista ut i skratt. Tur nog sa ar jag relativt valanpassad till dessa markliga pafund nu sa jag har undvikit att ge en forolampande skrattsalva rakt i ansiktet pa forsta basta adjuma (det korrekta koreanska ordet for dessa tanter) dock maste jag erkanna att det ibland nara till att aven jag garvar hogljutt pa gatan. Som en hyllning till koreas alla adjumas sa har aven jag inhandlat kirurgmask och tantig solskarm, ni kommer se ett intressant mode nar jag kommer tillbaks till sverige...

Framgooglad bild av asiater i masker samt en adjuma med stilenlig solskarm, konstigt nog kunde jag inte hitta en bild som kombinerar bada (vilket faktiskt rakar vara den vanligaste synen)

Sa vadan detta snack om kommunister? Jo i ar rakar det faktiskt vara sa att kommunisterna faktiskt dyker upp har i samband med varen vilket ratt sallan sker (senast var 1950 och det ar en helt annan historia). Korea moter Korea i fotbollens VM-kval imorgon och undertecknad har en biljett. Norgann rappport foljer efter matchen om jag ar pigg och bloggvillig.

Efter att jag har tittat pa kommunister pa den lokala World Cup Stadium sa ska jag aven ut pa lordag och titta pa kommunister, denna gang i deras naturliga habitat. Sveriges ambassad (eller natt liknande) bjuder pa en tripp till den de-militariserade zonen dar jag bland annat ska gora en sa ovantad sak som att plantera ett trad, intressant var bara fornamnet. Rapport om aven det skall val forhoppningsvis klaras av...

Sa, tillbaks till det forflutna, vad har hant de senaste 13 dagarna sen senaste inlagget, hmmm. Som annu en kort sammanfattning kan jag namna att jag intensivt har studerat det lokala klubblivet (en regelbunden helgaktivitet), Busan och Gyeongju (tva stader pa sydkusten som besoktes for tva helger sedan), min kursbok i manskliga rattigheter (som an sa lange lyckas undvika att vara intressant) och sist men inte minst idag fick jag mojligheten att studera insidan av en koreansk polisbil (lite for lang historia for att jag ska orka skriva den har, men var inte oroliga jag har varken gjort natt olagligt eller rakat ut for dito)...

Jonas vs koreansk mat (eller; hur jag slutligen gett upp och börjat anpassa mig någorlunda )

Man får ett annat perspektiv på saker efter en längre tid, ibland krävs det även ett uppehåll eller lite omväxling för att inse det. Innan jag kom hit så var det många av mina vänners som berättade att det var glada över att de valt att göra ett års utbyte för att en termin är för kort tid för att sätta sig till rätta. Liknande tankegångar har jag hört från folk som valt att åka endast en termin. När jag nu har kommit tillbaks till Seoul, flyttat in i ett nytt boende och försöker någorlunda få tillbaka mitt liv till det ”normala” igen så är det som en aning förändrad man.

Förra terminen var rolig, kort, färgsprakande och förvirrande. Jag kände mig mest som en turist som bara gled med strömmen i fyra månader och sen var det över. Sen prövade jag på att vara turist på riktigt och nu är jag tillbaka. Den här gången vet jag vad som väntar mig och jag behöver ingen tid för att komma tillrätta. Den här gången känner jag att jag har en större vilja att sätta mig in i kulturen, anpassa (till en viss del) och lära mig. All energi som jag förra halvåret lade ned på att försöka förstå kan jag den här gången använda till något nyttigare. Som exempel kan jag nämna att jag numera seriöst försöker lära mig språket istället för att bara lära mig hur man beställer öl. Jag vet inte hur mycket man hinner plocka upp på fyra månader men jag gör iaf så att jag testar. En annan sak att nämna är att jag numera är rätt (eller iaf aningens) insatt i vad som pågår i det här landet. Förra terminen surfade jag väl in på engelskspråkiga Korea Times då och då medans jag iår hänger med rätt bra och t.ex. förstår de flest referenserna som professorerna. Jag kan bl.a. nämna att den senaste tiden har landet varit fullt upptagen med World Baseball Classic där det verkar som om Korea gått fram som en ångvält i gruppspelet, dessutom finns det alltid den där nordliga grannen som jämt och ständigt verkar skapa rubriker. Nästa exempel jag tänkte nämna är koreansk populärmusik som är så intressant att jag tänkte ägna en hel post åt det vid tillfälle.

Det bästa av alla exempel måste ändå vara den koreanska maten. Kombinationen av mig och det koreanska köket var länge långt från en ljuv kärlekshistoria, jag kan nästan gå så långt att påstå att ingen av förra terminens utbytesstudenter hade någon kulinarisk drömtermin såvida denne inte hade en full uppsättning av koreanska gener i sig. Jag fick både läsa och höra att koreansk mat var svår att förstå sig på och att det tog uppemot ett år att verkligen gilla den, och när man nått så långt då gillade man den riktigt mycket. Framåt december så hade jag då tillslut lärt mig alfabetet samt prövat mig fram till ett par favoriter som jag hade i stadig rotation tillsammans med mat från andra kulturer. Sen reste jag runt och hade en hoper riktigt bra kulinariska upplevelser (och några inte lika bra), jag såg en massa koreanska resturanger i bland annat Kambodja och på Filippinerna men kände mig inte särskilt lockad då jag var fullt upptagen med lokal mat (eller Spagetti Carbonara i fallet Filippinerna). När jag är inne på ämnet kan jag nämna att jag även såg en svensk resturang i Manilla men hoppade den likväl, liksom alla potentiella svenska resturanger som bara måste finnas i Thailand, vet ej varför, backpackerstolthet kanske. När jag nu kommit tillbaks så har det dock blivit koreanskt minst en gång per dag, ibland två, en gång käkade jag enbart koreanskt fyra dagar i rad (med undantag för mitt obligatoriska morgonrostbröd) tills mina (nyhitresta) vänner vägrade gå till koreanskt för vårt middagsmöte. Jag vet inte riktigt varför detta skett/sker men jag har några teorier; först och främst så har jag nu flyttat ned till civilisationen, förut bodde jag uppe längst upp på campuset som är utspritt över ena sidan av ett mindre berg, varje gång jag var hungrig var jag tvungen att göra en vandring på 5-10 minuter för att komma till första resturang samt därefter upp igen. Numera bor jag nere vid huvudingången till universitet och har resturanger bokstavligen talat en hissfärd ned till bottenplanet. Eftersom det är ett universitetsområde så finns det en drös med billiga koreanska resturanger strax utanför husknuten som jag numera frekventerar. För det andra har jag nu helt oförklarligt fått ett sug efter koreansk mat. Jag vill inte gå så långt som att påstå att jag hyllar det koreanska köket men numera vill jag faktiskt rätt ofta ha koreansk mat av andra anledningar än att det är enkelt och billigt. Kanske första steget mot att tok-uppskatta maten framåt terminens slut (då det gått det där ungefärliga året som koreanerna behöver för att hjärntvätta en).

Mest förvirrande är min nyfunna kärlek för den koreanska nationalrätten bibimbap (egentligen är det väl kimchin som kallas nationalrätt men jag tror inte det uppfyller mina krav för vad som får vara en rätt, jag sorterar snarare in det under beteckningen märkligt påfund). Förut ansåg jag att bibimbap bara var ett konstigt hopkok på ris och grönsaker som inte kunde mätta en riktig proteinkrävande karl, numera ser jag nästan fram emot dagens bibimbap och går runt till olika resturanger här i området för att se hur de utformar den. För er som förstår er på koreansk kultur kan jag nämna att jag faktiskt föredrar sanchae-bibimbap före dolsot-bibimbap eftersom den oftast, ganska oförklarligt, känns lite fräschare. Bästa av alla är en av mina favoritresturanger trettio meter till vänster om min utgången från mitt hus, för ca 22 kr så slänger dem där ihop den på fem röda och tillsätter även lite strimlat kött så att den vegetarifob som jag blir nöjd. Jag tror nog de börjar undra över vem den där västerlänningen som alltid kommer in och enbart beställer bibimbap egentligen är...

Tillbaka "hemma" i Seoul

Tillbaks i verkligheten och tillräckligt återanpassad för att slutligen skriva ett blogginlägg. Det har varit några intensiva veckor sen jag kom tillbaks, okej inte första veckan i Seoul intensiv men det har varit lite saker att göra. Har flyttat in i ett nytt ställe efter att ha bott ihopkrupen i ett temporärt rum (eller skokartong, jag vet inte, stort var det inte) i en vecka. Nu bor jag utanför campus men endast ett stenkast från huvudingången och tar mig därmed fem minuter snabbare till mina klasser jämfört med när jag bodde på campus. Dessutom har jag mer eller mindre varit tvungen att svinga en och annan bägare, större delen av mina bekanta här i stan har bytts ut mot en ny hoper utbytesstudenter så jag tänkte att det är lika bra att vara social och försöka lära känna folk direkt, får se hur det går.

Det känns aningen konstigt att vara tillbaks, hemma men ändå inte hemma. Jag borde väl slänga ihop något slutgiltigt inlägg om min nyligen avslutade resa men jag känner att jag inte riktigt kan sammanfatta det i ord, så därför har jag pusslat ihop två fotoalbum istället (en bild säger mer än tusen ord eller nånting), och lagt till en och annan kitschig kommentar. Länkar till dem kan ni hitta här:
http://www.facebook.com/album.php?aid=85404&id=599302609&l=64ba1
http://www.facebook.com/album.php?aid=85411&id=599302609&l=31bea
Och som ni ser ovan så har jag även lekt runt lite med en karta i ms paint, om ni inte listat ut det ännu kan jag nämna att det var såhär min resväg slutligen kom att gestalta sig. Smala svarta streck för flygresor och röda irreguljära streck för tåg, båt, buss eller annat konstigt transportmedel. Åtta länder allt som allt, en sak som slog mig är att jag lyckades klara av 14 olika flygplatser varav endast tre gånger (fyra om mellanlandningen i Kina räknas) så flög jag ut från samma flygplats som jag flög in till.

Aja, det var allt vad gäller resan, jag får återkomma med att skriva något intressant om Korea, det finns massor men jag är bara för lat. Ni kommer tyvärr (jag skriver tyvärr för ni kommer bli så utleda på dem) få höra mången anekdot muntligen efter min hemkomst istället. Idag har jag till min stora glädje upptäckt att det har kommit nya avsnitt av South Park, äntligen, jag ska se på det efter att jag postat det här. Ikväll börjar så slutligen kvalserien också, får se om jag lyckas snappa upp några svenska radiovågor på SRs hemsida, tidskillnaden gör det väldigt svårt att följa hockey i realtid...

Nyhetsrapport fran Kambodja del 2

Ny dag, nytt forsok. Kambodja ar, som de flesta troligtvis vet, ett ratt fattigt land med ett mycket tragiskt forflutet. For den som inte vet sa var det inte mer an 30 ar sedan som en repressiv och mordbenagen regim vid namn Khmer Rouge lyckades ta livet av en tredjedel av sin egen befolkning, somliga med avsikt storre delen dog genom den masssvalt som orsakades av deras aningen radikala ideer, allt som allt uppskattas dodsiffran till 2 miljoner. Detta massmord har forutom stora delar manskligt lidande aven kvarlamnat tva av Phnom Penhs mest besokta turistattraktioner, sa efter att ha bockat av det obligatoriska antalet sedda tempel och buddhastatyer sa begav vi oss i forrgar ut pa en aningen morbidare sightseeing. Forst ut var de s.k. Killing Fields utanfor staden, en ang dit regimkritiker, regimstodjare eller helt enkelt godtyckligt utvalda vanliga manniskor togs for att avrattas. Numera verkar den nagot anonyma platsen ha slukats av Phnom Penhs urban sprawl, jag fick den obehagliga kanslan av att vandra runt i en helt vanlig tradgard som bara rakade ha en buddhistisk stupa fylld med manskliga kranium. Det ar svart att riktigt forestalla sig vad som hant dar da alla byggnader har tagits bort och det enda som aterstar ar namnda stupa, en vacker sjo, nagra kullar och sa genomabsurda skyltar som "please dont walk through the massgrave", jag insag att jag borjade tvivla pa min egen formaga for empati. Nasta stopp kravde dock inte lika stora mangder fantasi for att forestalla sig vad som pagatt, S-21 ar en gymnasieskola forvandlat till tortyrcenter numera forvandlat till ett museum over folkmordet. Foton pa mordade och mordare (ibland blev aven mordarna mordade eftersom regimen var extremt paranoid), celler i exakt samma skick som nar de hittades vid Phnom Penhs fall for trettio ar sedan samt en hel del mer. S-21 gjorde iaf mig fysiskt illamaende och ar val inte att rekommendera om man vill ha lyckliga minnen fran sin semester men ar val ett viktigt besok om man, sasom de sager, ska forsoka "forsta" vad som egentligen hande, jag ar dock osaker pa vad som jag har fatt mest av - svar eller nya fragor.

Anledningen till att jag relativt nogrannt beskriver detta samt att jag igar nastan tvangsmassigt repeterade datumet var att jag faktiskt, helt oplanerat, forlagt mitt valdigt spontana Phnom Penh besok till ett aningen historiskt datum. Om ni foljer nyhetsrapportering sa lar ni har hort att igar sa kickade slutligen den nagot forsenade rattegangen mot de annu levande Khmer Rouge ledarna igang, och forst ut var fangelsechefen for nyss namnda S-21. Jag onskar att jag hade nagot givande att beratta om stamningen i landet men den ar ratt svar att kanna av. Amnet ar val inte ett av de forsta man tar upp nar man ska inleda kallprat, faktum ar att det till och med avrads till en viss del i min guidebok. Av det lilla jag markt av kan jag beratta att det iaf inte gransar till karnevalsstamning pa gatan, om jag inte hade foljt internationell nyhetsrapportering hade jag troligtvis inte vetat om att det skedda. Men nar amnet togs upp pa CNN igar sa vande iaf personalen pa guesthouset sin uppmarksamhet fran biljardbordet till tv-n, hojde volymen och gjorde oss lunchatande vasterlanningar uppmarksamma pa att det var Kambodja det handlade om. Fokus lyckades nastan hallas i flera minuter men det var inte tillrackligt viktigt for att skruva ned volymen pa den oronbedovande khmer-popen som skvalade sonder alla forsok att hora vad som egentligen sades, biljardbordet atertog snart allas egentliga intresse. En sista aspekt att namna som jag bade last tidigare och fatt hora har ar att kunnigheten om folkmordet faktiskt ar valdigt rudimentar bland Kambodjas yngre invanare som inte upplevde det sjalva (dvs mer an tva tredjedelar). Intresset av att lara ut om det har varit ratt ljummet fran en regim som har mer att forlora an att vinna pa att det forflutna gravs fram. Manga regeringsmedlemmar och aven premiarministern Hun Sen sjalv har sina rotter i Khmer Rouge och kritiker havdar att det ar denna hogre onskan att glomma det som skett som gjort att rattegangarna har drojt nastan 10 ar efter att gripandena skett.

Detta var dagens informativa sektion, hoppas du som last hela vagen ned hit lart dig nagot nytt, och jag lovar att inte gora om det forran nagot som vacker varldens intresse slutligen sker i Korea (las; Kare ledaren slapper loss atombombsarsenalen).

Pa den mer lattsmalta sidan kan jag namna att jag aven lyckats kryssa av en hel del av de gamla Angkor-templen i trakten av Siem Reap efter tre dagars intensivt kringflangande pa cykel. En hel del av dem var imponerande, medan andra var bara nagra hogar av sten. Just nu sitter jag i den gamla franska kolonialstaden Battambang och funderar pa hur man egentligen ska uttala dess namn (ungefar som nar man harmar en ironisk trumvirvel verkar det som). Imorgon lamnar jag med all sannolikhet landet for ett par sista dagar i Thailand innan min resa sa slutligen ar over...

Nyhetsrapport fran Kambodja...

Idag ar det fortfarande den 17 februari och jag sitter fortfarande i Phnom Penh och skriver, numera tror jag det dock ar aningen kallare eftersom solen gatt ned men det kan mycket val vara en A/C-relaterad illusion. Jag borde lart mig att genomskada dessa ganska grundlaggande illusioner efter tva manader men sa fort det blir morkt ute och jag samtidigt upptacker att jag fryser sa sager alla mina grundlaggande instinkter at mig att krypa ihop och konservera kroppsvarme nar den enklaste losningen helt enkelt ar att ga ut ur den sydostasiatiskt over-A/C-ade lokalen du rakar befinna dig i. Vad galler det aningen suspekta adjektivet over-A/C-ad som jag just anvande sa kan jag som forklaring namna att invanarna i denna varldsande (liksom sa manga andra) annu inte riktigt har greppat charmen med det geniala ordet lagom. En vanlig installning verkar vara att har man A/C sa ska man anvanda den samt att 13 grader innomhus bara ar ett tecken pa rikedom, sa packa varma klader om ni nansin ska ut pa langa vandringar i regionens varuhus eller forsoka skriva ett blogginlagg som tar alltfor lang tid. Nog om denna korta distraktion, nu till Kambodja.

Att ta sig in till Kambodja landvagen ar inte alltid en jattetrevlig upplevelse, jag tog sikte pa gransovergangen vid Poipet och for den som vill veta vilka trakasserier (statligt understodda eller icke) man kan raka ut for dar rekommenderar jag wikitravel sida om orten. Jag och mina reskamrater var helt enkelt ratt glada over att vi (efter mycket trixande) lyckades ta oss forbi Poipet med enbart en blygsam muta pa 100 baht (ca 25 kr) per person till ordningsmakten, det kunde blivit mycket jobbigare. Jag hoppas nu innerligt att ingen overnitiskt juridikstudent anmaler mig for mutbrott dar hemma, jag ar faktiskt ratt nojd med att for forsta gangen mutat mig in i ett land. Jag forsokte aven med konststycket att (pa rekommendation fran en van som just kom darifran) muta alla tiggande gatubarn med tuggtabletter, framgangen var inte lika overvaldigande.

Hmm, tiden gar och jag kanner att mina kreativa musa ar aningen hammad av det faktum att jag ar lite hungrig (dessutom tar happyhour slut i resturangen pa guesthouset snart och en kall ol vore inte helt fel just nu), detta bloggande far aterupptas vid senare tillfalle...

Lite av vad som hant sen senast...

Idag ar det den 17 februari 2008 och jag sitter och knappar pa ett internetcafe i ett till dagen lagom tempererat Phnom Penh. Jag upptackte just att ratt manga resmil har klarats av sedan senaste inlagget pa denna sida, ett aktivt bloggande ar helt enkelt inte min grej, sa jag tankte ta och klottra ned lite av det som hant. For god kronologisk ordning starta med att beratta att jag efter senaste skrivtillfalle flog mig sjalv till Surabaya och sedan i tur och ordning med tag begav mig till Yogyakarta, Jakarta och Bogor.

Java ar en ratt liten o pa varldskartan men i verkligheten ar det ratt langa strackor det handlar om. Indonesiska tag ar iofs ratt intressanta om man vill se typiska varje-dags-scener fran tredje varlden men samtidigt ett ratt kravande satt att ta sig runt pa (speciellt om du som undertecknad upptacker att det inte finns varken 1a klass, 2a klass eller ens 3e klass med garanterad sittplats kvar pa din 7 timmars resa tack vare ett otaktiskt uppkommande kinesiskt nyar). For att summera sa sager jag undvik Javas jarnvag om du inte gillar ett konstant alarm fran ambulerande forsaljare som hoppar av och pa, en konstant tjock dimma av ciggarettrok och tiggare vars akommor bara verkar bli an mer skrammande (dock ibland an mer forvirrande). Den som bestammer sig for att nagon gang testa kan se fram emot att gora backpackerklyschiga saker sasom att klamma sig ner i de oppna tagdorrarna och se ett panorama av Javas akermark, floder och djungel dundra forbi i 100 km/h 90 cm nedanfor dig eller att prova forsaljarnas iskalla, fargglada fruktdrinkar som ar sa frestande att man nastan glommer bort att de med 50 procents chans sprider hepatit. Om jag nagonsin kommer hem till Sverige vid natt framtida tillfalle sa kan jag pa efterfragan beratta om den gangen da jag med full packning var tvungen att hoppa av forarhytten pa ett tag i farten for den historien ar dock aningen for lang for detta forum, ni kan dock vara lugna alla numera oroade familjemedlemmar, handelsen var mycket mindre farlig an vad jag i framtida aterberattelser kommer antyda att den var.

I Surabaya sag jag trafik, en tagstation och inte mycket mer. I Yogyakarta slog jag pa stort och sag en hel del, de ratt stora landmarkena Borobodur och Prambanan inraknat. I Jakarta sag jag mer an vad jag hade forvantat mig, bland annat da jag gick vilse i hamnens slumomrade. Sist och faktiskt minst av de besokte orterna var Bogor dar jag, nagot ovantat, till mitt stora noje besokte en botanisk tradgard. For den som inte riktigt forstar varfor hanvisar jag till tva obestridda faktum, namligen att Java ar kroniskt overbefolkat och aningen hetsigt vid vissa tillfallen samt att Indonesien i januari ar en ratt varm upplevelse. Att efter 10 dagar av detta bara vandra runt i en vacker tropisk park, helt fri fran kaos och stress, och dessutom inte svettas alltfor mycket ens under dagens allra varmaste timmar (Bogor ligger ratt hogt upp och har darfor ett betydligt kallare klimat) var valdigt trivsamt, tyvarr sa var deras gigantblommor (kommer ej ihag det vetenskapliga namnet men ni vet de dar som ser ut som de kottatande vaxterna i Kalle Anka) under omplantering for tillfallet men jag var glad anda.

Fran Indonesien begav jag mig till alla svenskar andra hemland Thailand, tro det eller ej men forsta gangen for mig faktiskt. Har inte sa jattemycket markvardigt att beratta om det stallet, Thailandskunskapen ar nog ratt val spriden bland min eventuella lasekrets. Jag flog in till Bangkok och begav mig direkt ut till on Koh Chang 5 timmars bussresa osterut. Koh Chang var uppenbarligen en gang i tiden en extremt laidback hippie-retreat just pa gransen till det krigsforstorda Kambodja. Detta var dock det avlagsna sena 90-talet, numera verkar turistindustrin blomstra och det ser ut som hela on kommer byggas om till kitschiga lyxresorter, pa pluskontot kan namnas att risken for att do i malaria inte langre ar overhangande. Jag bosatte mig pa ett stalle som poetiskt nog kallades Lonely Beach och skulle vara den sista typiska backpackerkvarlevan och satsade stenhart pa en genomsvensk sol-och-bad-semester. Jag fick aven sallskap av tva tidigare vapendragare fran Uppsala i Filip och Camilla som med blandad iver deltog i bade solandet och badandet. For att da recensera Lonely Beach sa kan jag saga att stallet var trevligt och avslappnat, stranden var fin och vattnet skrammande varmt, barerna var inte sa jattebilliga men nagra lyckades anordna ett par riktigt bra fester. Thailand var allt som jag forvantat att det skulle vara, vilket ar ett ratt bra betyg, bast av allt maste jag nog saga var den Thailandska maten, underbar.

Efter Koh Chang sa begav jag mig vidare mot Kambodja men det ar en helt annan historia, och denna historia tankte jag helt enkelt ta och beratta i ett separat blogginlagg...

1/2 Indonesien

Tjena, sitter nu i Mataram pa on Lombok i Indonesien och njuter av att jag hittat en billig internetanslutning. Eftersom jag gjort praktiskt taget allt som finns att gora pa internet och anda kanner att jag har rad att betala lite mer sa tankte jag skriva ned en kort uppdatering har.

Ankom till Indonesien den 10 januari, vilket om jag inte raknar fel ar for ratt exakt tva veckor sedan. Landade pa Bali och kande genast att detta inte riktigt var ett stalle for mig. Missforsta mig inte, Bali ar jattevackert, med magnifik natur och vackra strander, men det kandes lite hetsigt. Jag som helst av allt vill tro att jag till fullo smalter in pa destinationen (nar jag sjalfallet absolut inte gor det) eller atminstone glida med i den lokala strommen av folk som gor saker som kanns vardagliga. Jag tror inte att det handlar om klyschor som att bli ett med den lokala kulturen, akthet eller liknande, snarare tror jag det ar anonymiteten som lockar, ibland ar jag sa ytterst svensk....

For att aterga till Bali sa ar nog on perfekt om man gillar att spika in sig pa nan resort for att vid nagot tillfalle ta en organiserad busstrip till ons sevardheter och kaka buffetluncher som kostar mer an min dagsbudget. Mitt sug efter resortliv steg iaf exponentiellt i takt med att fler och fler foljde efter mig med erbjudande om att (i fallande ordning) hyra scooter, kopa solbrillor eller kopa marijuana. Pa plussidan var det iaf trevligt att traffa ett gang vanner fran Korea som jag stamt mote med. Det var trevligt att ga ut och dricka nagra for manga bintang och hanga pa klubbarna i Kuta (som iofs kandes som ett Alanya pa dekis enbart fyllt med Aussies). Det var trevligt att se lite sevardheter, det fanns som sagt galet fina naturvyer och tempel (ibland t.o.m. tempel pa fina naturvyer), jag personligen diggade the Monkey Forest Sanctuary mer an vad nagon av mina vanner kunde forsta. Och sist men inte minst var vagorna som slog in over Kuta Beach imponerande, man onskar man kunde surfa, jag nojde mig dock med att leka runt i dem som den 9-aring jag egentligen ar innerst inne.

Efter 4 dagar sa kandes det som om det var dags att rora pa sig igen, jag och tva av mina kvarvarande vanner bestamde oss for att bege oss till the Gili Islands utanfor Lomboks kust. Det var en ratt tradig resa dit men det var val vart anstrangningen. Vi bosatte oss pa Gili Trawangan och levde helt enkelt ut alla de dar backpacker-drommarna som finns inom oss. Man skulle val kunna saga att on ar av lagom storlek, tog ca 2 timmar att vandra runt och all bosattning var centrerad till den ostra kanten. Ingen bil eller motorcykel trafik, enbart hastkarror och cyklar. Stranden/stranderna var inget extraordinart, charmen lag i att man kunde fa sin helt egna avskarmade del om man visste vart man skulle ga. Vattnet var dock aningen varmare an badrumsvarmt och just utanfor vissa strandkanter fanns det korallrev som man kunde simma ut till och snorkla runt i evigheter i. Korallreven var forvissa inte sarskilt fargladda (laste att el nino fenomenet hade blekt dem) men fiskarna kom i stora mangder och alla former och farger.

Det fanns en liten by av lokalbefolkning som inneholl en del prisvarda homestays, utanfor den langs med stranden lag turistdelen som bestod av; nattliv (nagra halvtomma barer, Rudys blev vart stammishak), resturanger (utkastade langs med stranden, somliga bra, somliga daliga), dykcenter (oproportonerligt stor andel lyxiga dykcenter, dessa sag lockande ut men var planbocker sade homestay) och diverse (en "biograf" pa stranden, valdigt skont att kunna lagga sig och se pa filmer efter en lang dag pa stranden). Forutom det sa fanns det inte sa mycket mer, ratt slapp tillvaro alltsa.

Dagarna var alltsa ratt enformiga men det gjorde mig ingenting. En normal dag var frukost och sedan stranden stranden framat 11, snorkling i korallreven tills jag blev trott sedan skugga och bok, lunch vid 2, sedan strand och mer snorkling om ork fanns, vid 3-4 varje dag kom ett tropiskt regnfall (vi lyckades spika den enda manaden pa aret som de hade regn) som vi aldrig lyckades forutse, hem och slappa tills regnet avtog, middag vid 8 sedan en film pa stranden, ibland middag och film samtidigt (de hade en god curry), sen en pitcher gin & tonic pa Rudy's, ibland nagra fler...

Efter en vecka sa var mina vanner tvugna att bege sig tillbaks till Bali for att flyga mot nya aventyr och aven jag kande att det nog var dags att rora pa mig. En vecka pa ett och samma stalle ar faktiskt det langsta jag tillbringat pa nagon destination. En natt spenderade jag i Senggigi som jag enbart kan avrada fran, Lomboks sa kallade turistdestination men totalt folktom (sanar som pa ett lite aldre klientel), ungefar som att besoka Bali men att du ar ensam med alla scooteruthyrare. Stranden var iofs fin men efter Gili T kande jag mig ratt matt pa strandliv. Forsatte soderut och sitter som sagt nu i Mataram, en stad som inte har sa mycket att komma med i jamforelse med tidigare destinationer. Jag har dock tyckt att det har varit intressant att sla ihjal en dag har, det kanns som att jag antligen har fatt se ett aningen mer akta Indonesien (dar kom den klyschan), alla talar inte engelska (eller svenska som somlig barpersonal tidigare gjorde) och folk verkar ha jobb som inte gar ut pa att pracka pa scootrar pa turister. Gladast har jag dock varit av att finna ett internetcafe som inte ar ruinerande, mycket tanklost surfande att ta igen efter tva veckor av valdigt genomstressat datoranvandande.

Kan for ovrigt namna att jag for nagra dagar sedan kom fram till att jag varit ute och rest i en manad, en lang tid det, bara ca en manad kvar nu. Nar jag sitter och raknar pa det kom jag att tanka pa att ett annat jubileum nas imorrn, da ar det exakt 5 manader sen jag lamnade Sverige, en annu langre tid det. Aja, langt inlagg det har, nu far det vara nog, imorrn sitter jag pa ett plan till Java, ska traffa en kompis i Yogyakarta och avnjuta lite kultur...

Pa aterseende

Malaysia - en summering

Hej, annu ett kort inlagg pa resande fot. Har idag begett mig ur Malaysia och in i Singapore och kanner darmed att det kan passa med en summering av landet. Har forvisso en formiddag till att spendera i landet och tva till Malaysiska stamplar att inkassera i passet (numero 5 och 6 fran den valdigt vanliga Malaysiska immigrationsmyndigheten) da jag ska ut och ta nasta flygresa fran Johor Bahrus flygplats strax norr om Singapore.

Malaysia var kort och gott trevligt, extremt billigt boende och extremt billig mat, lite mer ordnung an i Filippinerna och man kande sig lite tryggare. Tiden spenderades med rafting och trainspotting (lang historia, kanske skriver om det senare) pa Borneo, festande och snorkelforsok pa Labuan, sightseeing och chinatown-hang i Kuala Lumpur samt relaxande och cykelutflyktande i Melaka.

Nu har jag landat i Singapore som sjalvfallet ar annu mer ordnung an alla andra lander i sydostasien, nastan europeisk niva. Staden, det jag har sett an sa lange, ar vacker med en blandning av gammeldags europeisk arkitektur (som inte alltid ar sa gammal dock) och asiatiska skyskrapor. En stad som jag skulle kunna tanka mig att bosatta mig vid tillfalle, dock verkar olen vara aningen for dyr for min smak sa, hmmm, kanske inte...