Jonas vs koreansk mat (eller; hur jag slutligen gett upp och börjat anpassa mig någorlunda )

Man får ett annat perspektiv på saker efter en längre tid, ibland krävs det även ett uppehåll eller lite omväxling för att inse det. Innan jag kom hit så var det många av mina vänners som berättade att det var glada över att de valt att göra ett års utbyte för att en termin är för kort tid för att sätta sig till rätta. Liknande tankegångar har jag hört från folk som valt att åka endast en termin. När jag nu har kommit tillbaks till Seoul, flyttat in i ett nytt boende och försöker någorlunda få tillbaka mitt liv till det ”normala” igen så är det som en aning förändrad man.

Förra terminen var rolig, kort, färgsprakande och förvirrande. Jag kände mig mest som en turist som bara gled med strömmen i fyra månader och sen var det över. Sen prövade jag på att vara turist på riktigt och nu är jag tillbaka. Den här gången vet jag vad som väntar mig och jag behöver ingen tid för att komma tillrätta. Den här gången känner jag att jag har en större vilja att sätta mig in i kulturen, anpassa (till en viss del) och lära mig. All energi som jag förra halvåret lade ned på att försöka förstå kan jag den här gången använda till något nyttigare. Som exempel kan jag nämna att jag numera seriöst försöker lära mig språket istället för att bara lära mig hur man beställer öl. Jag vet inte hur mycket man hinner plocka upp på fyra månader men jag gör iaf så att jag testar. En annan sak att nämna är att jag numera är rätt (eller iaf aningens) insatt i vad som pågår i det här landet. Förra terminen surfade jag väl in på engelskspråkiga Korea Times då och då medans jag iår hänger med rätt bra och t.ex. förstår de flest referenserna som professorerna. Jag kan bl.a. nämna att den senaste tiden har landet varit fullt upptagen med World Baseball Classic där det verkar som om Korea gått fram som en ångvält i gruppspelet, dessutom finns det alltid den där nordliga grannen som jämt och ständigt verkar skapa rubriker. Nästa exempel jag tänkte nämna är koreansk populärmusik som är så intressant att jag tänkte ägna en hel post åt det vid tillfälle.

Det bästa av alla exempel måste ändå vara den koreanska maten. Kombinationen av mig och det koreanska köket var länge långt från en ljuv kärlekshistoria, jag kan nästan gå så långt att påstå att ingen av förra terminens utbytesstudenter hade någon kulinarisk drömtermin såvida denne inte hade en full uppsättning av koreanska gener i sig. Jag fick både läsa och höra att koreansk mat var svår att förstå sig på och att det tog uppemot ett år att verkligen gilla den, och när man nått så långt då gillade man den riktigt mycket. Framåt december så hade jag då tillslut lärt mig alfabetet samt prövat mig fram till ett par favoriter som jag hade i stadig rotation tillsammans med mat från andra kulturer. Sen reste jag runt och hade en hoper riktigt bra kulinariska upplevelser (och några inte lika bra), jag såg en massa koreanska resturanger i bland annat Kambodja och på Filippinerna men kände mig inte särskilt lockad då jag var fullt upptagen med lokal mat (eller Spagetti Carbonara i fallet Filippinerna). När jag är inne på ämnet kan jag nämna att jag även såg en svensk resturang i Manilla men hoppade den likväl, liksom alla potentiella svenska resturanger som bara måste finnas i Thailand, vet ej varför, backpackerstolthet kanske. När jag nu kommit tillbaks så har det dock blivit koreanskt minst en gång per dag, ibland två, en gång käkade jag enbart koreanskt fyra dagar i rad (med undantag för mitt obligatoriska morgonrostbröd) tills mina (nyhitresta) vänner vägrade gå till koreanskt för vårt middagsmöte. Jag vet inte riktigt varför detta skett/sker men jag har några teorier; först och främst så har jag nu flyttat ned till civilisationen, förut bodde jag uppe längst upp på campuset som är utspritt över ena sidan av ett mindre berg, varje gång jag var hungrig var jag tvungen att göra en vandring på 5-10 minuter för att komma till första resturang samt därefter upp igen. Numera bor jag nere vid huvudingången till universitet och har resturanger bokstavligen talat en hissfärd ned till bottenplanet. Eftersom det är ett universitetsområde så finns det en drös med billiga koreanska resturanger strax utanför husknuten som jag numera frekventerar. För det andra har jag nu helt oförklarligt fått ett sug efter koreansk mat. Jag vill inte gå så långt som att påstå att jag hyllar det koreanska köket men numera vill jag faktiskt rätt ofta ha koreansk mat av andra anledningar än att det är enkelt och billigt. Kanske första steget mot att tok-uppskatta maten framåt terminens slut (då det gått det där ungefärliga året som koreanerna behöver för att hjärntvätta en).

Mest förvirrande är min nyfunna kärlek för den koreanska nationalrätten bibimbap (egentligen är det väl kimchin som kallas nationalrätt men jag tror inte det uppfyller mina krav för vad som får vara en rätt, jag sorterar snarare in det under beteckningen märkligt påfund). Förut ansåg jag att bibimbap bara var ett konstigt hopkok på ris och grönsaker som inte kunde mätta en riktig proteinkrävande karl, numera ser jag nästan fram emot dagens bibimbap och går runt till olika resturanger här i området för att se hur de utformar den. För er som förstår er på koreansk kultur kan jag nämna att jag faktiskt föredrar sanchae-bibimbap före dolsot-bibimbap eftersom den oftast, ganska oförklarligt, känns lite fräschare. Bästa av alla är en av mina favoritresturanger trettio meter till vänster om min utgången från mitt hus, för ca 22 kr så slänger dem där ihop den på fem röda och tillsätter även lite strimlat kött så att den vegetarifob som jag blir nöjd. Jag tror nog de börjar undra över vem den där västerlänningen som alltid kommer in och enbart beställer bibimbap egentligen är...