Nyhetsrapport fran Kambodja del 2

Ny dag, nytt forsok. Kambodja ar, som de flesta troligtvis vet, ett ratt fattigt land med ett mycket tragiskt forflutet. For den som inte vet sa var det inte mer an 30 ar sedan som en repressiv och mordbenagen regim vid namn Khmer Rouge lyckades ta livet av en tredjedel av sin egen befolkning, somliga med avsikt storre delen dog genom den masssvalt som orsakades av deras aningen radikala ideer, allt som allt uppskattas dodsiffran till 2 miljoner. Detta massmord har forutom stora delar manskligt lidande aven kvarlamnat tva av Phnom Penhs mest besokta turistattraktioner, sa efter att ha bockat av det obligatoriska antalet sedda tempel och buddhastatyer sa begav vi oss i forrgar ut pa en aningen morbidare sightseeing. Forst ut var de s.k. Killing Fields utanfor staden, en ang dit regimkritiker, regimstodjare eller helt enkelt godtyckligt utvalda vanliga manniskor togs for att avrattas. Numera verkar den nagot anonyma platsen ha slukats av Phnom Penhs urban sprawl, jag fick den obehagliga kanslan av att vandra runt i en helt vanlig tradgard som bara rakade ha en buddhistisk stupa fylld med manskliga kranium. Det ar svart att riktigt forestalla sig vad som hant dar da alla byggnader har tagits bort och det enda som aterstar ar namnda stupa, en vacker sjo, nagra kullar och sa genomabsurda skyltar som "please dont walk through the massgrave", jag insag att jag borjade tvivla pa min egen formaga for empati. Nasta stopp kravde dock inte lika stora mangder fantasi for att forestalla sig vad som pagatt, S-21 ar en gymnasieskola forvandlat till tortyrcenter numera forvandlat till ett museum over folkmordet. Foton pa mordade och mordare (ibland blev aven mordarna mordade eftersom regimen var extremt paranoid), celler i exakt samma skick som nar de hittades vid Phnom Penhs fall for trettio ar sedan samt en hel del mer. S-21 gjorde iaf mig fysiskt illamaende och ar val inte att rekommendera om man vill ha lyckliga minnen fran sin semester men ar val ett viktigt besok om man, sasom de sager, ska forsoka "forsta" vad som egentligen hande, jag ar dock osaker pa vad som jag har fatt mest av - svar eller nya fragor.

Anledningen till att jag relativt nogrannt beskriver detta samt att jag igar nastan tvangsmassigt repeterade datumet var att jag faktiskt, helt oplanerat, forlagt mitt valdigt spontana Phnom Penh besok till ett aningen historiskt datum. Om ni foljer nyhetsrapportering sa lar ni har hort att igar sa kickade slutligen den nagot forsenade rattegangen mot de annu levande Khmer Rouge ledarna igang, och forst ut var fangelsechefen for nyss namnda S-21. Jag onskar att jag hade nagot givande att beratta om stamningen i landet men den ar ratt svar att kanna av. Amnet ar val inte ett av de forsta man tar upp nar man ska inleda kallprat, faktum ar att det till och med avrads till en viss del i min guidebok. Av det lilla jag markt av kan jag beratta att det iaf inte gransar till karnevalsstamning pa gatan, om jag inte hade foljt internationell nyhetsrapportering hade jag troligtvis inte vetat om att det skedda. Men nar amnet togs upp pa CNN igar sa vande iaf personalen pa guesthouset sin uppmarksamhet fran biljardbordet till tv-n, hojde volymen och gjorde oss lunchatande vasterlanningar uppmarksamma pa att det var Kambodja det handlade om. Fokus lyckades nastan hallas i flera minuter men det var inte tillrackligt viktigt for att skruva ned volymen pa den oronbedovande khmer-popen som skvalade sonder alla forsok att hora vad som egentligen sades, biljardbordet atertog snart allas egentliga intresse. En sista aspekt att namna som jag bade last tidigare och fatt hora har ar att kunnigheten om folkmordet faktiskt ar valdigt rudimentar bland Kambodjas yngre invanare som inte upplevde det sjalva (dvs mer an tva tredjedelar). Intresset av att lara ut om det har varit ratt ljummet fran en regim som har mer att forlora an att vinna pa att det forflutna gravs fram. Manga regeringsmedlemmar och aven premiarministern Hun Sen sjalv har sina rotter i Khmer Rouge och kritiker havdar att det ar denna hogre onskan att glomma det som skett som gjort att rattegangarna har drojt nastan 10 ar efter att gripandena skett.

Detta var dagens informativa sektion, hoppas du som last hela vagen ned hit lart dig nagot nytt, och jag lovar att inte gora om det forran nagot som vacker varldens intresse slutligen sker i Korea (las; Kare ledaren slapper loss atombombsarsenalen).

Pa den mer lattsmalta sidan kan jag namna att jag aven lyckats kryssa av en hel del av de gamla Angkor-templen i trakten av Siem Reap efter tre dagars intensivt kringflangande pa cykel. En hel del av dem var imponerande, medan andra var bara nagra hogar av sten. Just nu sitter jag i den gamla franska kolonialstaden Battambang och funderar pa hur man egentligen ska uttala dess namn (ungefar som nar man harmar en ironisk trumvirvel verkar det som). Imorgon lamnar jag med all sannolikhet landet for ett par sista dagar i Thailand innan min resa sa slutligen ar over...

Nyhetsrapport fran Kambodja...

Idag ar det fortfarande den 17 februari och jag sitter fortfarande i Phnom Penh och skriver, numera tror jag det dock ar aningen kallare eftersom solen gatt ned men det kan mycket val vara en A/C-relaterad illusion. Jag borde lart mig att genomskada dessa ganska grundlaggande illusioner efter tva manader men sa fort det blir morkt ute och jag samtidigt upptacker att jag fryser sa sager alla mina grundlaggande instinkter at mig att krypa ihop och konservera kroppsvarme nar den enklaste losningen helt enkelt ar att ga ut ur den sydostasiatiskt over-A/C-ade lokalen du rakar befinna dig i. Vad galler det aningen suspekta adjektivet over-A/C-ad som jag just anvande sa kan jag som forklaring namna att invanarna i denna varldsande (liksom sa manga andra) annu inte riktigt har greppat charmen med det geniala ordet lagom. En vanlig installning verkar vara att har man A/C sa ska man anvanda den samt att 13 grader innomhus bara ar ett tecken pa rikedom, sa packa varma klader om ni nansin ska ut pa langa vandringar i regionens varuhus eller forsoka skriva ett blogginlagg som tar alltfor lang tid. Nog om denna korta distraktion, nu till Kambodja.

Att ta sig in till Kambodja landvagen ar inte alltid en jattetrevlig upplevelse, jag tog sikte pa gransovergangen vid Poipet och for den som vill veta vilka trakasserier (statligt understodda eller icke) man kan raka ut for dar rekommenderar jag wikitravel sida om orten. Jag och mina reskamrater var helt enkelt ratt glada over att vi (efter mycket trixande) lyckades ta oss forbi Poipet med enbart en blygsam muta pa 100 baht (ca 25 kr) per person till ordningsmakten, det kunde blivit mycket jobbigare. Jag hoppas nu innerligt att ingen overnitiskt juridikstudent anmaler mig for mutbrott dar hemma, jag ar faktiskt ratt nojd med att for forsta gangen mutat mig in i ett land. Jag forsokte aven med konststycket att (pa rekommendation fran en van som just kom darifran) muta alla tiggande gatubarn med tuggtabletter, framgangen var inte lika overvaldigande.

Hmm, tiden gar och jag kanner att mina kreativa musa ar aningen hammad av det faktum att jag ar lite hungrig (dessutom tar happyhour slut i resturangen pa guesthouset snart och en kall ol vore inte helt fel just nu), detta bloggande far aterupptas vid senare tillfalle...

Lite av vad som hant sen senast...

Idag ar det den 17 februari 2008 och jag sitter och knappar pa ett internetcafe i ett till dagen lagom tempererat Phnom Penh. Jag upptackte just att ratt manga resmil har klarats av sedan senaste inlagget pa denna sida, ett aktivt bloggande ar helt enkelt inte min grej, sa jag tankte ta och klottra ned lite av det som hant. For god kronologisk ordning starta med att beratta att jag efter senaste skrivtillfalle flog mig sjalv till Surabaya och sedan i tur och ordning med tag begav mig till Yogyakarta, Jakarta och Bogor.

Java ar en ratt liten o pa varldskartan men i verkligheten ar det ratt langa strackor det handlar om. Indonesiska tag ar iofs ratt intressanta om man vill se typiska varje-dags-scener fran tredje varlden men samtidigt ett ratt kravande satt att ta sig runt pa (speciellt om du som undertecknad upptacker att det inte finns varken 1a klass, 2a klass eller ens 3e klass med garanterad sittplats kvar pa din 7 timmars resa tack vare ett otaktiskt uppkommande kinesiskt nyar). For att summera sa sager jag undvik Javas jarnvag om du inte gillar ett konstant alarm fran ambulerande forsaljare som hoppar av och pa, en konstant tjock dimma av ciggarettrok och tiggare vars akommor bara verkar bli an mer skrammande (dock ibland an mer forvirrande). Den som bestammer sig for att nagon gang testa kan se fram emot att gora backpackerklyschiga saker sasom att klamma sig ner i de oppna tagdorrarna och se ett panorama av Javas akermark, floder och djungel dundra forbi i 100 km/h 90 cm nedanfor dig eller att prova forsaljarnas iskalla, fargglada fruktdrinkar som ar sa frestande att man nastan glommer bort att de med 50 procents chans sprider hepatit. Om jag nagonsin kommer hem till Sverige vid natt framtida tillfalle sa kan jag pa efterfragan beratta om den gangen da jag med full packning var tvungen att hoppa av forarhytten pa ett tag i farten for den historien ar dock aningen for lang for detta forum, ni kan dock vara lugna alla numera oroade familjemedlemmar, handelsen var mycket mindre farlig an vad jag i framtida aterberattelser kommer antyda att den var.

I Surabaya sag jag trafik, en tagstation och inte mycket mer. I Yogyakarta slog jag pa stort och sag en hel del, de ratt stora landmarkena Borobodur och Prambanan inraknat. I Jakarta sag jag mer an vad jag hade forvantat mig, bland annat da jag gick vilse i hamnens slumomrade. Sist och faktiskt minst av de besokte orterna var Bogor dar jag, nagot ovantat, till mitt stora noje besokte en botanisk tradgard. For den som inte riktigt forstar varfor hanvisar jag till tva obestridda faktum, namligen att Java ar kroniskt overbefolkat och aningen hetsigt vid vissa tillfallen samt att Indonesien i januari ar en ratt varm upplevelse. Att efter 10 dagar av detta bara vandra runt i en vacker tropisk park, helt fri fran kaos och stress, och dessutom inte svettas alltfor mycket ens under dagens allra varmaste timmar (Bogor ligger ratt hogt upp och har darfor ett betydligt kallare klimat) var valdigt trivsamt, tyvarr sa var deras gigantblommor (kommer ej ihag det vetenskapliga namnet men ni vet de dar som ser ut som de kottatande vaxterna i Kalle Anka) under omplantering for tillfallet men jag var glad anda.

Fran Indonesien begav jag mig till alla svenskar andra hemland Thailand, tro det eller ej men forsta gangen for mig faktiskt. Har inte sa jattemycket markvardigt att beratta om det stallet, Thailandskunskapen ar nog ratt val spriden bland min eventuella lasekrets. Jag flog in till Bangkok och begav mig direkt ut till on Koh Chang 5 timmars bussresa osterut. Koh Chang var uppenbarligen en gang i tiden en extremt laidback hippie-retreat just pa gransen till det krigsforstorda Kambodja. Detta var dock det avlagsna sena 90-talet, numera verkar turistindustrin blomstra och det ser ut som hela on kommer byggas om till kitschiga lyxresorter, pa pluskontot kan namnas att risken for att do i malaria inte langre ar overhangande. Jag bosatte mig pa ett stalle som poetiskt nog kallades Lonely Beach och skulle vara den sista typiska backpackerkvarlevan och satsade stenhart pa en genomsvensk sol-och-bad-semester. Jag fick aven sallskap av tva tidigare vapendragare fran Uppsala i Filip och Camilla som med blandad iver deltog i bade solandet och badandet. For att da recensera Lonely Beach sa kan jag saga att stallet var trevligt och avslappnat, stranden var fin och vattnet skrammande varmt, barerna var inte sa jattebilliga men nagra lyckades anordna ett par riktigt bra fester. Thailand var allt som jag forvantat att det skulle vara, vilket ar ett ratt bra betyg, bast av allt maste jag nog saga var den Thailandska maten, underbar.

Efter Koh Chang sa begav jag mig vidare mot Kambodja men det ar en helt annan historia, och denna historia tankte jag helt enkelt ta och beratta i ett separat blogginlagg...