Första veckan avklarad!

Hej alla glada och eventuellt existerande läsare, nu är det åter måndag här i Korea och jag har officiellt varit här en vecka. För den som varit uppmärksam så har mina tidigare uppdateringar inte direkt skett i realtid utan mest kommit med flera dagars försening. Detta främst på grund av att det har varit en riktigt helvetiskt intensiv vecka och jag inte har haft tid att skriva, men även på grund av att den enormt stora mängd sjuka och roliga grejer som hänt har gett mig en sorts skrivkramp. Till en början tänkte jag använda den här bloggen för att på ett terapeutiskt sätt raljera över de små charmanta kulturskillnaderna som finns mellan det industrialiserade och tekniskt högtstående Sydkorea och det dito Sverige. Det har ju dock visat sig att kulturkrockarna kommer i parti och minut samt att skillnaderna än så länge är av ogenomskådliga proportioner, det är helt enkelt omöjligt att plita ned allt. Det kanske kan låta skrämmande att jag är så totalt lost in translation men än så länge är det bara roligt. Varje dag för med sig nya intressanta prövningar och bara att åka till ett varuhus framstår som ett intressant äventyr. Det enda som stör mig är att jag för tillfället inte ser någon större chans för mig att inkorporera mig själv i det koreanska samhället inom ett år utan nog mest även fortsättningsvis kommer vara utbyteslivets motsvarighet till en svensk 60-tals-charterturist.

Så nu tillbaks till veckan som gått, eftersom jag har numera helt gett upp mina försök att kronologisera allt intressant som sker så kommer jag numera mest att ingående beskriva en och annan iakttagelse jag gjort eller möjligtvis något minnesvärt ögonblick som skett. Då den senaste veckan verkligen varit full av båda blir det ju svårt att välja. Dagarna har ju varit fyllda av aktiviteter och ärenden samt kvällarna har ägnats åt ett intensivt socialt kontaktknytande bland utbytesstudenter såväl som koreaner. Bland annat skulle jag kunna skriva om den glada handklappsdansen som hela personalen på Home Plus verkar tvungna att göra varje jämnt klockslag eller alla koreanska personers benägenhet att slänga ut de oväntade kändisliknelser vid möten med västerlänningar. Dessutom så har även den första tills klockan fem pågående kareoke-efterfesten avklarats liksom den inte alltför oväntade händelsen att jag skulle vara involverad i det första alkoholrelaterade akutmottagningsbesöket (det är lugnt, det var inte jag som skadades, det var inte jag som skadade henne och hon mår bra nu).

Det för mig kanske mest kärleksfulla minnet skedde dock i fredags och ska ingående redogöras för. Efter en lång eftermiddag av telefonshoppande så ska jag och en grupp utbytesstudenter ut och äta en matbit någonstans innan vi möter upp resten på det redan stammisliknande haket Fiesta för laddning inför kvällens Club-night. Mina australiensiske granne som även råkar vara halv-korean, koreansktalande och informell tolk anför gruppen till vad som visar sig vara ett trevligt kycklingställe. Efter som vi specifikt bett om koreansk mat som inte är alltför främmande för hårt prövade västerlänningar så beställer han in friterade kycklingfiléer på koreanskt vis till oss och jag kan bara rekommendera dem, smakade delikat med riktig mat efter en blandning av västerländsk snabbmat och misslyckande koreanska experiment. Troligtvis vis av tidigare erfarenheter skyndar sig servitrisen in med gafflar till alla som saknar koreanskt utseende, dvs alla utom australiensaren. Den italienske killen har redan totalt gett upp på koreansk mat och sitter i ett hörn och sippar på en cola. Den spanska tjejen låter kvickt gaffeln samt en sked ersätta pinnarna. Den spanske killen gör ett tappert och till en början framgångsrikt försök men måste snart se sig besegrad och övergår även han till gaffeln. Kvar sitter jag och den spansk-engelska tjejen (och australiensaren givetvis) och befinner oss i ett slags oförklarligt framgångsrikt koreanskt tillstånd och behandlar ätpinnarna som om de vore rena självklarheterna. De tillfällen som jag fram till dess har gett mig på att använda pinnar har varit korta, pinsamma och inte gett några antydningar om mina i smyg framväxande kunskaper, det verkar nästan som om jag förvärvat dessa kunskaper enbart genom att nu ha befunnit mig så länge i Korea att hand-pinne-koordinationen nu nått den efterlängtade brytpunkten. Spansk-engelskan intygar entusiastiskt att hon känner exakt samma sak. Många hemma kanske inte tycker att det här låter så imponerande men faktum är att just koreanerna har av någon idiotisk anledning övergått till metallpinnar som är mycket svårare att hantera än den genomsnittliga kinakrogspinnen där hemma. Lyckan är som gjord när servitrisen kommer in och påpekar att hon är imponerad av vår för västerlänningar stora kunskap, självfallet framfört genom vår privata tolk. Efter att ha slutfört vad som för oss båda är den första måltiden helt äten med pinnar lovar vi varandra att för evigt ömt vårda detta ögonblick.

Epilog; nästa tillfälle jag gav mig in på att äta mat med pinnar kom dagen efter. Jag vet inte om det berodde på en högre alkoholhalt eller om det var det faktum att jag var totalt omringad av asiater som ledde till prestationsångest men gårdagens framgångar uteblev totalt. Pinsamt pinsamt för en nyfunnen mästare på asiatiskt bordsskick, vi får se hur det går idag. Nu ska jag iväg på mina första lektioner så jag hinner inte plita ned mer. För den som är intresserad har jag lagt upp ett fåtal bilder från Qatar på http://www.facebook.com/album.php?aid=52613&l=92a65&id=599302609 , snart kanske det även kommer lite från Korea...