Första veckan avklarad!

Hej alla glada och eventuellt existerande läsare, nu är det åter måndag här i Korea och jag har officiellt varit här en vecka. För den som varit uppmärksam så har mina tidigare uppdateringar inte direkt skett i realtid utan mest kommit med flera dagars försening. Detta främst på grund av att det har varit en riktigt helvetiskt intensiv vecka och jag inte har haft tid att skriva, men även på grund av att den enormt stora mängd sjuka och roliga grejer som hänt har gett mig en sorts skrivkramp. Till en början tänkte jag använda den här bloggen för att på ett terapeutiskt sätt raljera över de små charmanta kulturskillnaderna som finns mellan det industrialiserade och tekniskt högtstående Sydkorea och det dito Sverige. Det har ju dock visat sig att kulturkrockarna kommer i parti och minut samt att skillnaderna än så länge är av ogenomskådliga proportioner, det är helt enkelt omöjligt att plita ned allt. Det kanske kan låta skrämmande att jag är så totalt lost in translation men än så länge är det bara roligt. Varje dag för med sig nya intressanta prövningar och bara att åka till ett varuhus framstår som ett intressant äventyr. Det enda som stör mig är att jag för tillfället inte ser någon större chans för mig att inkorporera mig själv i det koreanska samhället inom ett år utan nog mest även fortsättningsvis kommer vara utbyteslivets motsvarighet till en svensk 60-tals-charterturist.

Så nu tillbaks till veckan som gått, eftersom jag har numera helt gett upp mina försök att kronologisera allt intressant som sker så kommer jag numera mest att ingående beskriva en och annan iakttagelse jag gjort eller möjligtvis något minnesvärt ögonblick som skett. Då den senaste veckan verkligen varit full av båda blir det ju svårt att välja. Dagarna har ju varit fyllda av aktiviteter och ärenden samt kvällarna har ägnats åt ett intensivt socialt kontaktknytande bland utbytesstudenter såväl som koreaner. Bland annat skulle jag kunna skriva om den glada handklappsdansen som hela personalen på Home Plus verkar tvungna att göra varje jämnt klockslag eller alla koreanska personers benägenhet att slänga ut de oväntade kändisliknelser vid möten med västerlänningar. Dessutom så har även den första tills klockan fem pågående kareoke-efterfesten avklarats liksom den inte alltför oväntade händelsen att jag skulle vara involverad i det första alkoholrelaterade akutmottagningsbesöket (det är lugnt, det var inte jag som skadades, det var inte jag som skadade henne och hon mår bra nu).

Det för mig kanske mest kärleksfulla minnet skedde dock i fredags och ska ingående redogöras för. Efter en lång eftermiddag av telefonshoppande så ska jag och en grupp utbytesstudenter ut och äta en matbit någonstans innan vi möter upp resten på det redan stammisliknande haket Fiesta för laddning inför kvällens Club-night. Mina australiensiske granne som även råkar vara halv-korean, koreansktalande och informell tolk anför gruppen till vad som visar sig vara ett trevligt kycklingställe. Efter som vi specifikt bett om koreansk mat som inte är alltför främmande för hårt prövade västerlänningar så beställer han in friterade kycklingfiléer på koreanskt vis till oss och jag kan bara rekommendera dem, smakade delikat med riktig mat efter en blandning av västerländsk snabbmat och misslyckande koreanska experiment. Troligtvis vis av tidigare erfarenheter skyndar sig servitrisen in med gafflar till alla som saknar koreanskt utseende, dvs alla utom australiensaren. Den italienske killen har redan totalt gett upp på koreansk mat och sitter i ett hörn och sippar på en cola. Den spanska tjejen låter kvickt gaffeln samt en sked ersätta pinnarna. Den spanske killen gör ett tappert och till en början framgångsrikt försök men måste snart se sig besegrad och övergår även han till gaffeln. Kvar sitter jag och den spansk-engelska tjejen (och australiensaren givetvis) och befinner oss i ett slags oförklarligt framgångsrikt koreanskt tillstånd och behandlar ätpinnarna som om de vore rena självklarheterna. De tillfällen som jag fram till dess har gett mig på att använda pinnar har varit korta, pinsamma och inte gett några antydningar om mina i smyg framväxande kunskaper, det verkar nästan som om jag förvärvat dessa kunskaper enbart genom att nu ha befunnit mig så länge i Korea att hand-pinne-koordinationen nu nått den efterlängtade brytpunkten. Spansk-engelskan intygar entusiastiskt att hon känner exakt samma sak. Många hemma kanske inte tycker att det här låter så imponerande men faktum är att just koreanerna har av någon idiotisk anledning övergått till metallpinnar som är mycket svårare att hantera än den genomsnittliga kinakrogspinnen där hemma. Lyckan är som gjord när servitrisen kommer in och påpekar att hon är imponerad av vår för västerlänningar stora kunskap, självfallet framfört genom vår privata tolk. Efter att ha slutfört vad som för oss båda är den första måltiden helt äten med pinnar lovar vi varandra att för evigt ömt vårda detta ögonblick.

Epilog; nästa tillfälle jag gav mig in på att äta mat med pinnar kom dagen efter. Jag vet inte om det berodde på en högre alkoholhalt eller om det var det faktum att jag var totalt omringad av asiater som ledde till prestationsångest men gårdagens framgångar uteblev totalt. Pinsamt pinsamt för en nyfunnen mästare på asiatiskt bordsskick, vi får se hur det går idag. Nu ska jag iväg på mina första lektioner så jag hinner inte plita ned mer. För den som är intresserad har jag lagt upp ett fåtal bilder från Qatar på http://www.facebook.com/album.php?aid=52613&l=92a65&id=599302609 , snart kanske det även kommer lite från Korea...

Första dagen i Korea

Min första dag i Korea borde egentligen vara min andra dag i Korea eftersom jag på grund av dålig planering missade inledning på introduktionsveckan, men nu dyker jag i alla fall upp pigg och kry till the international hall för vad som enligt schemat ska vara registrering. Registrering är en cirka två timmars kurs som enligt power pointen kallas How To Apply For Korea University Student Card. Man vet inte om man ska skratta eller gråta när man inser att det faktiskt är två timmar av instruktioner hur vi fyller i ansökningsformuläret för att vi ska få vårt studentkort, jag började i alla fall skratta. Det var dock ett himla knepigt formulär, enbart skrivet på koreanska som även krävde svar på koreanska på vissa ställen. Och med skrivet/svar på koreanska menar jag verkligen koreanska på hangul, deras eget alfabet. Som tur var hade vi hjälpredor för det mest komplicerade (läs; all koreanska) annars hade jag nog suttit fortfarande. Det går runt lite olika teorier om varför universitet inte lät oss fylla i formulär på engelska utan istället utsatte oss för denna hardcore koreanska redan dag två, min teori är att det är ett försök att svetsa samman gruppen (eller grupperna, det verkar vara över 300 pers som är utbytesstudenter uppdelade i smågrupper, min är grupp nummer 5). Om det var målet så lyckades de i alla fall rätt bra då den absurda situationen ledde till en del gemensamma skratt. Kan förövrigt meddela att ansökan om studentkort gör så att man blir inregistrerad som kund hos Hana bank, en bank som även i ett helt irrelevant utbrott av generositet har donerat rätt stora summor till universitet, tänk er reaktionerna om denna oväntade symbios skulle ske i Svedala.

Lite andra aktiviteter utförs, bland annat har jag min första kollision med den koreanska maten, och dagen avrundas med en av välkomstkommittén uppstyrd utgång. Eftersom jag fortfarande är rätt hämmad av jetlag och allmän trötthet lovade jag mig själv att ta det ganska lugnt, det gick sissådär. Grupp fems plan för kvällen var mat och öl på en för Korea ganska västerländskaktig bar. Till min stora förtjusning kan jag meddela att ölen oftast verkar serveras i ett flertal pitchers, och att standardpitchern både verkar vara stora och billiga. Efter en rätt lagom start på kvällen då maten förtärs (friterad kyckling ifall någon undrar) så övergår tillslut drickandet vid min sida av det avlånga bordet till ett smärre kaos. Mycket av det kan tillskrivas en av de större koreanska killarna som på ett väldigt faderligt sätt uppmanar till kappdrickning. Till hans stora förtjusning tas hans utmaning välvilligt emot av en amerikansk kille och ett antal ytterst underhållande scener utspelas. Jag, liksom hela närmre omgivningen, kan inte undgå att dras in leken men jag är aningen återhållsam. Med näven knuten i fickan lovar jag att i sann uppsaliensisk anda sätta de båda på plats vid lämpligt tillfälle. Några bägare in i kvällen fick jag även lära mig mitt första ord (möjligtvis med ursprung i engelskan men ändå), jag kan inte skriva det men det uttalas något i stil med woneshaaa (tänk oneshot uttalat av en korean) och betyder att alla ska svepa den öl som är kvar. Till den amerikanske killens stora förfäran så får han höra att jag ännu inte prövat den koreanska nationaldrycken Soju och en sådan flaska beställs in på momangen. Soju var ursprungligen ett risbrännvin med en alkoholhalt runt 20 %, numera så ersätts ibland riset med vete eller potatis och kan därmed liknas vid en svagare vodka. Samtidigt som shotglasen fylls så går den numera aningen oroade ledaren får vår grupp ut med omtänksamma varningar för min och den bredvid henne sittande andre svenskens hälsa. För att lugna henne kommer jag halvvägs genom en stapplig förklaring om vad vodkabälte betyder tills jag återigen hör någon skrika woneshaaa. Allt var tiden går så börjar folk droppa av och tillslut är alla koreaner försvunna, uppenbarligen går koreaner hem ganska tidigt på kvällarna så de kan komma igång tidigt dagen efter. Trots tidigt hemgång måste jag dock säga att koreaner visade sig vara oväntat duktiga på att konsumera alkohol, nu senare har jag fått höra att koreaner är kända bland asiater för deras drickande.

Efter ett tag upptäckte vi även den eminenta uteserveringen och som den sanna svensk jag är så slog jag mig tvångsmässigt ner där och njöt av värmen (eller snarare det faktum att det inte lägre var så varmt ute eftersom det var mitt i natten) och utsikten. Efter ännu ett tag så upptäckte vi bristen på vår gruppledare och en rätt generell brist på koreaner som vi kände. Detta betydde ju självklart föräldrafritt i Seoul. Jag, den andre svensken, amerikanen och en japansk kille begav oss ut på äventyr i vår stadsdel som heter Anam. Jag kan ärligt säga att vi på två timmar inte träffade en enda person som pratade engelska (jag ska nog senare mer ingående förklara koreaner och dess relation med det engelska språket) men trots det så åstadkoms mycket. Med mitt oroväckande flytande teckenspråk (kanske alkoholrelaterat) och japanens och amerikanens gemensamma ordförråd på runt tolv koreanska ord lärde vi oss bland annat koreansk biljard och testade den läskiga röran som kallas makgeolli. Eftersom vi var osäkra på om risvinet makgeolli var något för oss så bestämde vi oss för att gemensamt ta in en stor istället för fyra små. Till vår stora chock visade det sig dock att de inte ljög när de sa stor, in kommer kyparen kånkandes på en stor salladsskål med vad som måste vara nära tio liter vitgeggig sörja och ger oss sedan fyra metallskålar att dricka ur och en att ösa med. Som tilltugg ställer han även ut små hela ansjovisar för att göra den konstiga upplevelsen komplett. Kvällens absoluta höjdpunkt var dock när vi på vägen hem beslöt oss för att ta en vilopaus vid ett par utemöbler som är utställda utanför ett nattöppet minilivs. Helt oväntat så dök det ur folkvimlet upp en äldre koreansk herre som (självklart utan engelskakunskaper bortsett från ordet beer) gick fram till oss och uppmanade oss att köpa öl, trodde vi, efter en ytterst komisk förväxlingskomedi utspelat sig så visade sig det att han ville gå in och köpa var sin öl samt en påse kex åt oss vilket han även gjorde. Så helt plötsligt sitter vi där med varsin kall citronöl och en påse kex och försöker slänga ur oss artigheter mot den hastigt avlägsnandes herren. Känns som om det nog aldrig skulle hända utanför Johannesgrillen. Summa summarum; en riktigt kul men märklig första kväll i Korea.

Ankomst till Seoul

Nu har jag då äntligen landat i Korea, och lite därtill. För att återknyta till mitt senaste inlägg så var den sista flygresan rätt händelsefattig, resan bestod mest av film och sömn. Det som var absolut roligast var ögonblicket då jag såg min väska komma fram på rullbandet, extatisk glädje. Annars kan jag meddela att vädret i Osaka verkade mulet och allmänt tråkigt, eller ja iaf tills piloten meddelade att det var 28 grader varmt. Att sedan komma in i Korea var faktiskt överraskande enkelt, allting från tull till passkontroll gick snabbt, effektivt och engelska fungerade bra överallt. Ända tills jag kom till flygbussen vars chaufför bara tittade på mig som jag kom från en främmande planet när jag försökte köpa biljett. Tillslut kom jag både på bussen och fram till stationen som lämpligt nog kallades Korea University Station och då var jag riktigt nöjd med mig själv. Nöjdheten avtog dock aningen då jag insåg att mitt boende låg på andra sidan campus, och det är ett stort jävla campus. När jag checkat in på mitt rum klockan 23.30 måndag koreansk tid har jag varit på resande fot sedan klockan 08.00 söndag svensk tid och är i desperat behov av välgörande sömn.

Mitt boende jag checkat in på heter så mycket som CJ International House och är ett korridorshus för utbytesstudenter. Eftersom universitet uppenbarligen ser det lite som sin plikt att ta hand om dess studenter så har de, i all sin vishet, instiftat en lång lista boenderegler som kan te sig rätt absurda för en svensk, men det är bara att seden dit man kommer. Jag har inkvarterat mig själv i rum 222C som faktiskt är ett helt ok enkelrum, förutom mitt krypin ska jag dela på ett samrum, två duschar och två toaletter med mina tre rumskompisar. Faktum är att jag tror att jag lyckats landa i ett av de kanske lyxigaste rummen i huset som egentligen brukar hyras ut till gästlärare men kommit i mina händer på grund av plötslig platsbrist. Nackdelen är att vi måste gå upp en våning för att komma till ett kök, en annan nackdel är att jag nu bokstavligen bor granne med gymmet så jag har verkligen ingen anledning att inte komma hem vältränad. Nationaliteten på de jag bor har visat sig vara en australiensare, en österrikare och en göteborgare, än så länge verkar alla vara reko killar. Någon gång ska jag slänga upp lite bilder men jag har ännu inte haft ork/tid att dokumentera boendet.

Temporärt inlägg

Jag har just skrivit ett rätt långt inlägg som beskriver min vidare kamp i mitt nya hemland. Tyvärr ville inte den här ordbehandlaren att det skulle publiceras utan lyckas radera allt jag skrivit istället för att publicera. Nu måste jag sticka och hitta lite mat och hinner därmed inte plita om allt. Snart ska jag ge mig ut på en stadsvandring av den ofantligt stora staden Seoul, det kan bli en rätt lång vandring när jag tänker efter...

Qatar och resans start...

Inlägg skrivet på Doha International Airport, påbörjat kl 21.55 lokal tid, i syfte att slå ihjäl tid.

Nu har jag både landat i och plöjt igenom den lilla oljestaten Qatar beläget som en halvö på Saudiarabiens östra sida. Landningen skedde efter en cirka 6 timmar lång flygresa från Arlanda som avnjöts i bästa slapparstil. Efter en viss oro över packningen, både över vad som jag glömt och varför jag trots några ompackningar ändå lyckas påtagligt överskrida restriktionerna, så var det skönt att släppas ombord och slutligen vara på väg. Anledningen till att jag landar i det för resan något snett liggande Qatar är att jag lyckades hitta en billig resa med Qatar Airways. De har än så länge gjort ett bra jobb, en rätt glest bokad flight gjorde att antalet resenärer per uppassande flygvärdinna var ofantligt lågt för en ödmjuk kille som mest är van vid Ryanair. Bekväma stolar som man kunde luta tillbaks utan att skämmas då ingen satt bakom och ett audio/video-system som låter en välja fritt bland en stor mängd inlagda filmer och album som man kan starta och stoppa bästa man vill. Efter att ha zappat igenom deras eminent utvalda musik under "greatest of all time"-fliken (Joy Division, Smiths, Pixies, Velvet Underground etc.) så valde jag att avnjuta den gamla klassikern Casablanca samtidigt som jag satt och sippade på complimentary gin & tonic, allt var ytterst film noir. Enda minuset hamnar under kolumnen flygplansmat, eftersom kycklingrätten var slut så blev jag sittandes med vad som i broschyren beskrevs som Swedish dumplings. Trots att jag lovat mig att under resan passa på att testa mycket ny mat och inte gå runt och trada i samma gamla cheeseburgarspår så var jag inte helt oäven till tanken på en sista nostalgisk runda med det svenska köket. Till min stora besvikelse tittade jag dock ned i en låda med torra köttbullar, ännu torrare potatisbitar i någon slags form och högst en minimal klick gräddsås. Ingen höjdare ens för mig som faktiskt råkar ha en förkärlek för flygplansmat, hoppas på bättring på nästa sträcka.

När jag väl landat i Doha så var det som att vandra ut i en bastu, inte för att det var 40 grader varmt utan snarare för att man trots värmen inte kunde känna solens strålar. Ett tätt dis av uppvirvlad sand gjorde det faktiskt möjligt att titta direkt på en blodröd sol trots att det inte fanns ett enda moln på himlen. Det här är första gången jag befinner mig i mellanöstern och man märker direkt att det är en helt annan sak än att landa på Heathrow. Redan när man åker buss till terminalen så gör vädret och omgivningarna att samma känsla som finns i filmer och nyhetsinslag från regionen infinner sig. Efter som jag har ca sju timmar på mig innan skeppa mig själv vidare så bestämmer jag mig för att jag ska ta mig utanför flygplatsen dörrar och officiellt besöka landet Qatar. Sagt och gjort, on-the-go-visum inhandlas och snart står jag utanför flygplatsen med jeans, tjocktröja och 10,5 kg handbaggage, varmt men samtidigt tackar jag min lyckliga stjärna för att jag lyckades pula ned vinterjackan i det redan överviktiga baggage som checkades in. Efter att jag genomgått den spontana förvirring som lätt uppstår när man landat i en helt okänd stad så bestämmer jag mig för att det smartaste sättet att genomföra en attack-sightseeing av Doha är att plocka en taxichaufför och förhandla fram ett fast pris. Jag hamnar tillsammans med en trevlig men blyg kille som senare visar sig vara från Indien. Efter att jag lagt fram min ytterst genomtänkta plan så kontrar han och enbart påpekar den ytterst förmånliga prissättningen som gäller för taxiresor i Qatar vilket får mig att ge upp och acceptera taxameter. Det visade sig vara en helt okej idé, priset på taxiresor i Doha var verkligen billigt vilket kanske kan bero på att bensinen där verkar vara snäppet billigare än kranvatten. Sightseeingen gick till så att vi åkte in till Doha centrum och åkte runt samtidigt som han pekade ut hus som han ansåg vara av intresse. Ibland när jag verkade extra intresserad av en byggnad, en vy eller bara ett generiskt fototillfälle så stannade han, slog av mätaren och tog en cigarett samtidigt som jag fick vandra omkring och känna av den lokala kulturen. Under hela resan tilltalade han mig med ett mycket formellt sir, eftersom jag tyckte det kändes aningen krampaktigt så sade jag efter ett tag att han inte skulle göra så. "Ok sir" blev hans korta svar och jag fick fortsätta åtnjuta en strikt upphöjd position.

Staden Doha är en intressant skapelse, liksom i närliggande Dubai så pumpas statliga oljepengar in i skrytbyggen i en takt som får nybyggnationen i Stockholm att verka mikroskopisk (vilket den iofs nästan är också). Staden har en skyline av skyskrapor byggda med i en slags avantgarde-arkitektur med en sandöken runt om som får den att påminna om ett inte lika kitschigt Las Vegas. Min "guide" påtalar att nästan allt vi ser har byggts under bara de fem senaste åren, allt som är färdigställt det vill säga nästan hälften av skyskraporna verkar vara i ett stadium av snart avklarad uppbyggnad. Taxi-idén framstår mer och mer som lyckad då Doha omöjligt är en stad som kan klaras av på fot, stadsplaneringen verkar väldigt bilburet amerikansk och Las Vegas-liknelsen blir än mer sann om man skulle byta ut the Strip mot en hamnpromenad. När allt är avklarat på närmare en och en halvtimme så märker jag att resan inte ens kommer i närheten av vad det skulle kosta att ta taxi från innerstan ut till Vällingby. På min egen begäran släpptes jag av vid ett litet köpcentrum inom promenadavstånd från flygplatsen i syfte att uppleva lite av den lokala vardagen. Vardagen jag upplevde var dock inte särskilt lokal utan jag märkte att de flesta som var där och handlade var liksom min taxichaffis indiska gästarbetare. Trots den fadäsen var det ändå, liksom alltid när man befinner sig långt hemifrån, rätt spännande att vandra runt i en livsmedelsaffär och beskåda konstiga frukter och grönsaker. Mitt val föll dock på en glasspinne för att få lite välbehövlig svalka, nu måste jag dock tydligt framhålla för framtida Qatarbesökare att glass inte verkar vara ett alltför smart inköp i det här landet. Trots att jag gick direkt från frysen till kassan, hamnade i en kö med enbart en kund framför mig samt öppnade glassen så fort jag kommit ut på parkeringen så stod jag där med såsig sönderfallande gegga i mina händer. Jag fick nöja mig med en kall colaburk istället, vilken komiskt nog visade sig vara mer än fem gånger så billig som glasspinnen. Middag inmundigades också, eftersom jag var lite stressad att ta mig tillbaks till en eventuellt rigorös säkerhetskontroll (det var det inte) så blev det indisk fastfood, två stycken fajitasliknande rullar av kycklingröra kombinerat med hackade grönsaker, bönor och ett inrullat ägg (tror jag, ingen vet egentligen vad jag åt). Mycket smakligt och skulle nog passa utmärkt som fyllekäk hemma i Svea rike, dock får vi se imorgon hur smart det var att våga sig på suspekt snabbmat från en helt annan kultur tillagad av råvaror från en tredje kultur, båda från vilka jag inte anpassat mig till bakteriefloremässigt (det var faktiskt inte ett ord enligt min stavningskontroll).

Nu måste jag gå iväg och hitta ett växelkontor för mina kvarvarande lokala sedlar, något säger mig att de lokala koreanska växelkontoren inte lagerför den ännu ej alltför betydande valutan Qatari Riyal.

Tillägg – det fanns inget växelkontor, nu får vi se vilken nytta jag har av lite över tvåhundra kronor i ökenpengar. Jag försökte spendera delar av de på den aningen dyra flygplatsresturangen men efter att de efter tre försök från deras menylista inte haft något av mina önskemål så nöjde jag mig med en helt onödig flaska vatten.

Ännu ett tillägg - nu sitter jag i gaten och ska snart sticka, verkar bara vara japaner, koreaner och jag här, Qatarerna kanske inte uppskattar resor till ostasien. Aja, om nån mot all förmodan läser detta så får ni slänga in en kommentar eller två, feedback har aldrig skadat. Och bilder ska dyka upp på facebook (eller till och med kanske här) sinom tid...