En vacker vårdag den 5 maj 1999 - I Want It That Way utav Backstreet Boys klättrar så slutligen upp till toppen av Englandslistan. Därefter kommer det en brant nedförsbacke för den massproducerade pojk- och flickbandspopen, det skulle senare visa sig att det var deras sista förstaplats i Storbritannien. Efter millenieskiftet blir de skivbolagsframställda grupperna alltmer ovanliga i västvärlden, förutom några plågsamma dokusåpaförsök, för att nu vid slutet av detta decennium vara i praktiken utdöda. Tacka gudarna för det...
Och sen har vi Korea. Att befinna sig här är som att timewarpas in i en asiatisk version av det popkulturella 1997 (med ett litet inslag av 1964, jag återkommer till det senare). Förutom att dagtidssåpopereror har mångdubbelt mer tevetid än vad Vänner och Fiender någonsin uppnådde så är den sockersöta flickgruppspopen verkligen kung (eller snarare drottning) av radiovågorna. K-pop har tagit nationen och en stor del av grannländerna med storm och det verkar inte vara något slut på trenden inom den närmsta framtiden. Produktionskedjan såsom jag uppfattat den är som följer; en slumpmässigt vald mängd (enligt devisen ju fler destå bättre) av gulliga koreanska flickor eller rosenkindade koreanska pojkar framställs på labaratorieväg i källaren hos något skivbolag, för att sedan födas upp på en hälsosam diet av vatten, tofu och medieträning. När de sedan nått mogen ålder (17-18 år) så buntas de ihop till ett lagom antal grupper, ges en spännande backstory och ett parfärdigskrivna låtar för att sedan släppas loss på den östasiatiska marknaden. Det hade väl varit gott nog om detta hade varit en begränsat fenomen som tilltalat målgruppen tweens uppptill femtonåringar men faktum är att hela den popmusikkonsumerande delen av befolkningen har svalt konceptet med hull och hår (popkonsument verkar man vara tills man kommer upp till ungefär 35-plus sedan lyssnar man mest på sorsgna folkballader om lidandet under inbördeskriget, speciellt om man råkar vara taxichaufför). Och eftersom jag faktiskt råkar vara just här i detta land så är det bara att göra som Tomas Ledin (för att använda utdaterade referenser) en gång sa och gilla-la-la-la läget...
Detta är Girls’ Generation (eller SNSD som hardcore-fansen säger), koreas senaste superstjärnor och ett utmärkt exempel på den koreanska popindustrins framfart. När jag kom tillbaka hit i februari så hade den senaste radioplågan (WonderGirls - Nobody) totalt försvunnit för att istället ersättas av denna låt som går under det fyndiga namnet Gee. Denna plötsligt dramatiska scenförändring illustrerar på ett utmärkt sätt den andra aspekten av koreansk pop som jag tänkte ta upp (inslaget av 1964 som jag hintade om tidigare), industrin verkar vara som en realtidsversion av alla de Hollywoodfilmer (á la That Thing You Do från 1996 med en inte alltför dålig Tom Hanks) som någonsin gjorts om cynismen i 60-talets musikbransch. Jag tror inte att Andy Warhol kunde tänka sig att han bäst skulle beskriva 2000-talets Korea när han myntade sitt uttryck 15 minutes of fame. För det är inte bara musiken man blir konstant utsatt för i detta land (även om man absolut inte kan undkomma den), så fort man slår på en koreansk tevekanal så verkar de vara där. Är det inte musikvideos eller kändisskvaller så är det en oavbruten mängd av realityprogram om vardagslivet för gruppen eller lekprogram som involverar en eller två av dessa flickor (och oftast en eller två manliga kändisar likaså). En dag med Girls’ Generation, gå på dubbeldejt med Girls’ Generation, åk och campa med Girls’ Generation, laga kimchi med Girls’ Generation, etc etc. Inte konstigt att det måste finnas hela nio medlemmar i gruppen när de har så många medieframträdanden inplanerade. Och för att ytterligare styrka min 15 minuters poäng så har jag under de senaste två månaderna inte sett ett enda av de tidigare så vanliga lär dig make-up med WonderGirls, däremot så finns det självklart ett och annat sminka dig som Girls’ Generation... Här är videon till Gee: http://www.youtube.com/watch?v=E77r2hvgU8o katchig, eller hur, förutom att jag (efter omfattande hjärntvätt här borta) kommer ha den på playback när jag kommer hem tänkta jag använda den för att illustrera en annan intressant aspekt av Korea - de koreanska flickorna, mer om det någon annan gång...
1 kommentar:
SNSD är bäst, grymt kul att höra läsa om dom på en svensk sajt! Jag kan hålla med om att det känns som millenieskiftet glömde Korea, men det är bara bra tycker jag, det finns ett tempo och entusiasm i kpopen som jag saknat här. SNSD fighting!
Skicka en kommentar