Några bilder...

Istället för att skriva ett långt och enformigt inlägg om nått meningslöst koreanskt tänkte jag idag istället göra det enkelt för mig och ladda upp lite slumpvis utvalda (men likväl meningslösa) bilder för att illustrera några av de mer absurda delarna av min vardag.

Först ut – utsikten från min dusch - Detta är hur det ser ut en rätt mulen vardag i april, igår var det betydligt soligare samt mer liv och rörelse eftersom campuset var fyllt med småknottar som firade koreanska barnens dag i dussintalet hoppborgar och liknande. Jag kan ju nämna att jag har nästan exakt samma utsikt från mitt rum men av nån anledning tycker jag det är roligare att kunna stå och titta på detta medan jag duschar.

Sedan - koreansk gatumat version skrämmande - Denna rätt bistra adjuma sitter och säljer rätt populära koreanska snacks. I den högra skålen ser ni inget mindre än små krabbskal (typ eremitkräftor eller nått), i den andra slår hon på stort och säljer larver, mmmmm... Det vi undrade mest över var dock huruvida dessa två delikatesser serveras i glassstrutarna som kan ses längst till höger, ingen var dock modig nog att inleda en konversation med henne. Vi slog istället på stort och köpte den klockrena koreanska gatumatsversionen av meat on a stick: en varmkorv trädd på en pinne insvept i bröd med pommes frites fäst vid den, allt friterades i tre minuter, på med lite ketchup och sedan voila...

Sist – min rosa säng - Här om dagen kom våra nya sommarsängkläder från Crimson house, som alla kan se är de väldigt rosa, eller ja, alla kan inte se det, några av mina vänner hävdar desperat att de är persikofärgade, själv har jag inga kommentarer...

Mer bilder på http://www.facebook.com/album.php?aid=88645&id=599302609&l=9e80fbbd43 och http://www.facebook.com/album.php?aid=98075&id=599302609&l=20d690010c

Musikens korea, landets som millenieskiftet glömde...

Wester goes musikblogg...

En vacker vårdag den 5 maj 1999 - I Want It That Way utav Backstreet Boys klättrar så slutligen upp till toppen av Englandslistan. Därefter kommer det en brant nedförsbacke för den massproducerade pojk- och flickbandspopen, det skulle senare visa sig att det var deras sista förstaplats i Storbritannien. Efter millenieskiftet blir de skivbolagsframställda grupperna alltmer ovanliga i västvärlden, förutom några plågsamma dokusåpaförsök, för att nu vid slutet av detta decennium vara i praktiken utdöda. Tacka gudarna för det...

Och sen har vi Korea. Att befinna sig här är som att timewarpas in i en asiatisk version av det popkulturella 1997 (med ett litet inslag av 1964, jag återkommer till det senare). Förutom att dagtidssåpopereror har mångdubbelt mer tevetid än vad Vänner och Fiender någonsin uppnådde så är den sockersöta flickgruppspopen verkligen kung (eller snarare drottning) av radiovågorna. K-pop har tagit nationen och en stor del av grannländerna med storm och det verkar inte vara något slut på trenden inom den närmsta framtiden. Produktionskedjan såsom jag uppfattat den är som följer; en slumpmässigt vald mängd (enligt devisen ju fler destå bättre) av gulliga koreanska flickor eller rosenkindade koreanska pojkar framställs på labaratorieväg i källaren hos något skivbolag, för att sedan födas upp på en hälsosam diet av vatten, tofu och medieträning. När de sedan nått mogen ålder (17-18 år) så buntas de ihop till ett lagom antal grupper, ges en spännande backstory och ett parfärdigskrivna låtar för att sedan släppas loss på den östasiatiska marknaden. Det hade väl varit gott nog om detta hade varit en begränsat fenomen som tilltalat målgruppen tweens uppptill femtonåringar men faktum är att hela den popmusikkonsumerande delen av befolkningen har svalt konceptet med hull och hår (popkonsument verkar man vara tills man kommer upp till ungefär 35-plus sedan lyssnar man mest på sorsgna folkballader om lidandet under inbördeskriget, speciellt om man råkar vara taxichaufför). Och eftersom jag faktiskt råkar vara just här i detta land så är det bara att göra som Tomas Ledin (för att använda utdaterade referenser) en gång sa och gilla-la-la-la läget...


Detta är Girls’ Generation (eller SNSD som hardcore-fansen säger), koreas senaste superstjärnor och ett utmärkt exempel på den koreanska popindustrins framfart. När jag kom tillbaka hit i februari så hade den senaste radioplågan (WonderGirls - Nobody) totalt försvunnit för att istället ersättas av denna låt som går under det fyndiga namnet Gee. Denna plötsligt dramatiska scenförändring illustrerar på ett utmärkt sätt den andra aspekten av koreansk pop som jag tänkte ta upp (inslaget av 1964 som jag hintade om tidigare), industrin verkar vara som en realtidsversion av alla de Hollywoodfilmer (á la That Thing You Do från 1996 med en inte alltför dålig Tom Hanks) som någonsin gjorts om cynismen i 60-talets musikbransch. Jag tror inte att Andy Warhol kunde tänka sig att han bäst skulle beskriva 2000-talets Korea när han myntade sitt uttryck 15 minutes of fame. För det är inte bara musiken man blir konstant utsatt för i detta land (även om man absolut inte kan undkomma den), så fort man slår på en koreansk tevekanal så verkar de vara där. Är det inte musikvideos eller kändisskvaller så är det en oavbruten mängd av realityprogram om vardagslivet för gruppen eller lekprogram som involverar en eller två av dessa flickor (och oftast en eller två manliga kändisar likaså). En dag med Girls’ Generation, gå på dubbeldejt med Girls’ Generation, åk och campa med Girls’ Generation, laga kimchi med Girls’ Generation, etc etc. Inte konstigt att det måste finnas hela nio medlemmar i gruppen när de har så många medieframträdanden inplanerade. Och för att ytterligare styrka min 15 minuters poäng så har jag under de senaste två månaderna inte sett ett enda av de tidigare så vanliga lär dig make-up med WonderGirls, däremot så finns det självklart ett och annat sminka dig som Girls’ Generation...

Här är videon till Gee: http://www.youtube.com/watch?v=E77r2hvgU8o katchig, eller hur, förutom att jag (efter omfattande hjärntvätt här borta) kommer ha den på playback när jag kommer hem tänkta jag använda den för att illustrera en annan intressant aspekt av Korea - de koreanska flickorna, mer om det någon annan gång...

Avslutande reflektioner över kommunistveckan anno 2009

Så för att summera min vecka av sammanträffanden med våra kommunistiska bröder i norr så kan jag berätta att Nordkorea var toppen. Under alla mina 5 minuter som jag spenderade hela 4 meter in i landet så funderade jag allvarligt på att defektera och leva ett liv i det socialistiska paradiset....

Skämt åsido så måste jag faktiskt säga att besöket i DMZ var ett av de mest intressanta utfärdet jag gjort. En av de numera riktigt få platser på världen där det kalla kriget fortfarande är på blodigt allvar. Nordkoreanska vakter stod och övervakade oss med kikare medans hälften av vår Sydkoreanska skyddsstyrka ställde sig dolda bakom ett par hus i mitten så att Nordkoreanerna inte skulle kunna ta ut alla på en gång ifall en eldstrid skulle bryta ut. Stämningen kryddades ju även aningen av att Nord hade bestämt sig för att skjuta upp en raket dagen till ära (den kom dock inte iväg förrän morgondagen). Allting avrundades trevligt nog med att vi fick gå in i förhandlingsbyggnaderna som är byggda över gränsen och jag därmed fick ta mina första stapplande steg på Nordkoreansk jord.

Efter den sociopolitska sightseeingen var avklarad så skeppades vi vidare till förläggningen för den Svenska delagationen av the Neutral Nations Supervision Committe. På ett behagligt avstånd utav ca 50 meter från Nordkorea avnjöt jag där mitt livs kanske godaste måltid. Till vår stora chock hade de faktiskt dukat upp ett äkta svenskt smörgåsbord version större, och det innehöll alltfrån köttbullar, nypotatis och inlagd sill till äkta svenskt knäckebröd, de hade till och med hjortronsylt till efterrätten. En njutning av enorma mått för en person som numera blir hemmanostalgisk när han käkar koreanifierad pasta. Missförstå mig inte, numera går jag rätt bra ihop med maten här men åtta månader i avlägsna länder sätter sina spår, det var härligt att inte se ett riskorn så långt ögat når. Efter det blev det allmännt mingel i deras trädgård och några träd planterades utav anledningar jag inte kommer gå in på här. Det var lite midsommarkänsla över det hela; barn sprang runt, alla pratade svenska, jag knaprade en massa Ahlgrens bilar. Allting var bara så extremt surrealistiskt, när jag åkte hemifrån trodde jag inte att jag skulle ha min svenskaste upplevelse för året i fridfull park som råker var belägen på världens mest militariserade plats mitt emellan två nationer på randen till öppen konflikt (jag tänkte skriva krig, men krigstillstånd har ju rådit sedan 1950 så)...

Sedan dess har jag även gjort en avstickare till Japan, jag besökte Kyushu som är den sydligaste av de stora öärna i det landet. Alltid trevligt att se lite nya platser. Efter det har jag skrivit några midterms och det är väl allt som hänt sen dess (i stora drag)... nu ska jag hitta mat och sedan fortsätta planera kvällens fest där det faktiskt är undertecknad som organiserar och har sig...

Slaget på Seoul World Cup Stadium anno 2009

Segern är bärgad, fienden skingrad, fred kommer numera (troligtvis inte) råda i AFCs VM-kval grupp B. 1-0 blev slutresultatet efter att de kapitalistiska krafter på nått sätt lyckats krångla in en boll i 88:e minuten men fram tills dess var det en riktigt spännnande tillställning. Nordkoreanerna drog igång direkt och lyckades avfyra en riktig missil (för att använda en för tillfället mycket olämplig liknelse) mot vårt mål innan jag och mina kompanjoner för kvällen lyckats fundera ut vilket lag som var vilket. Sydkorea tog sedan över matchen men ärkerivalerna från norr bjöd på en stark defensiv. Stadion var verkligen toppklass och så var även stämningen, koreanerna hade en väldigt gentlemannamässig läktarkultur och det mesta gick i den politiska korrekthetens anda, och detta trots att dessa båda länder formellt befinner sig i krigstillstånd med varandra...

Den nordkoreanska klacken var för dagen aningen hämmad av dess myndigheters vägran att utfärda utresetillstånd, dock verkar några tappra själar ha valt att fly landet enbart för att kunna bevista gårdagens historiska match. För den som verkligen undrar kan jag berätta att den lilla supporterskara som faktiskt följer DPRKs landslag består av de exilkoreaner som finns i Japan (ditskickade eller ättlingar till ditskickade under Japans kolonialstyre innan 1945) och av någon outgrundlig anledning hyser stark förkärlek för den Käre Ledarens styre...

Kommunistvecka i Korealand (del 1)...

Forst avbon for att jag inte skrivit inlagg pa en ratt lang tid; sadar. Sedan avbon for att jag inte anvander a, a och o, ar inte hemma hos mig sjalv.

Varen ar i antagande och i samband med varen sa kommer sjalvklart vad som ankommer till Seoul varje var - kommunister, hmmm... Eller, nej, det ar sjalvklart de mongoliska sandstormar som kommer varje ar, e ska komma som ett brev pa posten och forpesta luftkvaliteten och gora allting gratt/brunt (varpa jag sjalvklart undrar om vissa delar av Seoul kan bli mer bruna eller graa). Trots domedagsrubriker i de engelsksprakiga tidningarna, kanske aven i de som skrivs i 한굴 - vad vet jag, sa har jag mest kant av denna kris iom att jag numera ser flera gamla damer i vita masker och solskarmar an vad en normalvasterlanning kan klara utan att brista ut i skratt. Tur nog sa ar jag relativt valanpassad till dessa markliga pafund nu sa jag har undvikit att ge en forolampande skrattsalva rakt i ansiktet pa forsta basta adjuma (det korrekta koreanska ordet for dessa tanter) dock maste jag erkanna att det ibland nara till att aven jag garvar hogljutt pa gatan. Som en hyllning till koreas alla adjumas sa har aven jag inhandlat kirurgmask och tantig solskarm, ni kommer se ett intressant mode nar jag kommer tillbaks till sverige...

Framgooglad bild av asiater i masker samt en adjuma med stilenlig solskarm, konstigt nog kunde jag inte hitta en bild som kombinerar bada (vilket faktiskt rakar vara den vanligaste synen)

Sa vadan detta snack om kommunister? Jo i ar rakar det faktiskt vara sa att kommunisterna faktiskt dyker upp har i samband med varen vilket ratt sallan sker (senast var 1950 och det ar en helt annan historia). Korea moter Korea i fotbollens VM-kval imorgon och undertecknad har en biljett. Norgann rappport foljer efter matchen om jag ar pigg och bloggvillig.

Efter att jag har tittat pa kommunister pa den lokala World Cup Stadium sa ska jag aven ut pa lordag och titta pa kommunister, denna gang i deras naturliga habitat. Sveriges ambassad (eller natt liknande) bjuder pa en tripp till den de-militariserade zonen dar jag bland annat ska gora en sa ovantad sak som att plantera ett trad, intressant var bara fornamnet. Rapport om aven det skall val forhoppningsvis klaras av...

Sa, tillbaks till det forflutna, vad har hant de senaste 13 dagarna sen senaste inlagget, hmmm. Som annu en kort sammanfattning kan jag namna att jag intensivt har studerat det lokala klubblivet (en regelbunden helgaktivitet), Busan och Gyeongju (tva stader pa sydkusten som besoktes for tva helger sedan), min kursbok i manskliga rattigheter (som an sa lange lyckas undvika att vara intressant) och sist men inte minst idag fick jag mojligheten att studera insidan av en koreansk polisbil (lite for lang historia for att jag ska orka skriva den har, men var inte oroliga jag har varken gjort natt olagligt eller rakat ut for dito)...

Jonas vs koreansk mat (eller; hur jag slutligen gett upp och börjat anpassa mig någorlunda )

Man får ett annat perspektiv på saker efter en längre tid, ibland krävs det även ett uppehåll eller lite omväxling för att inse det. Innan jag kom hit så var det många av mina vänners som berättade att det var glada över att de valt att göra ett års utbyte för att en termin är för kort tid för att sätta sig till rätta. Liknande tankegångar har jag hört från folk som valt att åka endast en termin. När jag nu har kommit tillbaks till Seoul, flyttat in i ett nytt boende och försöker någorlunda få tillbaka mitt liv till det ”normala” igen så är det som en aning förändrad man.

Förra terminen var rolig, kort, färgsprakande och förvirrande. Jag kände mig mest som en turist som bara gled med strömmen i fyra månader och sen var det över. Sen prövade jag på att vara turist på riktigt och nu är jag tillbaka. Den här gången vet jag vad som väntar mig och jag behöver ingen tid för att komma tillrätta. Den här gången känner jag att jag har en större vilja att sätta mig in i kulturen, anpassa (till en viss del) och lära mig. All energi som jag förra halvåret lade ned på att försöka förstå kan jag den här gången använda till något nyttigare. Som exempel kan jag nämna att jag numera seriöst försöker lära mig språket istället för att bara lära mig hur man beställer öl. Jag vet inte hur mycket man hinner plocka upp på fyra månader men jag gör iaf så att jag testar. En annan sak att nämna är att jag numera är rätt (eller iaf aningens) insatt i vad som pågår i det här landet. Förra terminen surfade jag väl in på engelskspråkiga Korea Times då och då medans jag iår hänger med rätt bra och t.ex. förstår de flest referenserna som professorerna. Jag kan bl.a. nämna att den senaste tiden har landet varit fullt upptagen med World Baseball Classic där det verkar som om Korea gått fram som en ångvält i gruppspelet, dessutom finns det alltid den där nordliga grannen som jämt och ständigt verkar skapa rubriker. Nästa exempel jag tänkte nämna är koreansk populärmusik som är så intressant att jag tänkte ägna en hel post åt det vid tillfälle.

Det bästa av alla exempel måste ändå vara den koreanska maten. Kombinationen av mig och det koreanska köket var länge långt från en ljuv kärlekshistoria, jag kan nästan gå så långt att påstå att ingen av förra terminens utbytesstudenter hade någon kulinarisk drömtermin såvida denne inte hade en full uppsättning av koreanska gener i sig. Jag fick både läsa och höra att koreansk mat var svår att förstå sig på och att det tog uppemot ett år att verkligen gilla den, och när man nått så långt då gillade man den riktigt mycket. Framåt december så hade jag då tillslut lärt mig alfabetet samt prövat mig fram till ett par favoriter som jag hade i stadig rotation tillsammans med mat från andra kulturer. Sen reste jag runt och hade en hoper riktigt bra kulinariska upplevelser (och några inte lika bra), jag såg en massa koreanska resturanger i bland annat Kambodja och på Filippinerna men kände mig inte särskilt lockad då jag var fullt upptagen med lokal mat (eller Spagetti Carbonara i fallet Filippinerna). När jag är inne på ämnet kan jag nämna att jag även såg en svensk resturang i Manilla men hoppade den likväl, liksom alla potentiella svenska resturanger som bara måste finnas i Thailand, vet ej varför, backpackerstolthet kanske. När jag nu kommit tillbaks så har det dock blivit koreanskt minst en gång per dag, ibland två, en gång käkade jag enbart koreanskt fyra dagar i rad (med undantag för mitt obligatoriska morgonrostbröd) tills mina (nyhitresta) vänner vägrade gå till koreanskt för vårt middagsmöte. Jag vet inte riktigt varför detta skett/sker men jag har några teorier; först och främst så har jag nu flyttat ned till civilisationen, förut bodde jag uppe längst upp på campuset som är utspritt över ena sidan av ett mindre berg, varje gång jag var hungrig var jag tvungen att göra en vandring på 5-10 minuter för att komma till första resturang samt därefter upp igen. Numera bor jag nere vid huvudingången till universitet och har resturanger bokstavligen talat en hissfärd ned till bottenplanet. Eftersom det är ett universitetsområde så finns det en drös med billiga koreanska resturanger strax utanför husknuten som jag numera frekventerar. För det andra har jag nu helt oförklarligt fått ett sug efter koreansk mat. Jag vill inte gå så långt som att påstå att jag hyllar det koreanska köket men numera vill jag faktiskt rätt ofta ha koreansk mat av andra anledningar än att det är enkelt och billigt. Kanske första steget mot att tok-uppskatta maten framåt terminens slut (då det gått det där ungefärliga året som koreanerna behöver för att hjärntvätta en).

Mest förvirrande är min nyfunna kärlek för den koreanska nationalrätten bibimbap (egentligen är det väl kimchin som kallas nationalrätt men jag tror inte det uppfyller mina krav för vad som får vara en rätt, jag sorterar snarare in det under beteckningen märkligt påfund). Förut ansåg jag att bibimbap bara var ett konstigt hopkok på ris och grönsaker som inte kunde mätta en riktig proteinkrävande karl, numera ser jag nästan fram emot dagens bibimbap och går runt till olika resturanger här i området för att se hur de utformar den. För er som förstår er på koreansk kultur kan jag nämna att jag faktiskt föredrar sanchae-bibimbap före dolsot-bibimbap eftersom den oftast, ganska oförklarligt, känns lite fräschare. Bästa av alla är en av mina favoritresturanger trettio meter till vänster om min utgången från mitt hus, för ca 22 kr så slänger dem där ihop den på fem röda och tillsätter även lite strimlat kött så att den vegetarifob som jag blir nöjd. Jag tror nog de börjar undra över vem den där västerlänningen som alltid kommer in och enbart beställer bibimbap egentligen är...

Tillbaka "hemma" i Seoul

Tillbaks i verkligheten och tillräckligt återanpassad för att slutligen skriva ett blogginlägg. Det har varit några intensiva veckor sen jag kom tillbaks, okej inte första veckan i Seoul intensiv men det har varit lite saker att göra. Har flyttat in i ett nytt ställe efter att ha bott ihopkrupen i ett temporärt rum (eller skokartong, jag vet inte, stort var det inte) i en vecka. Nu bor jag utanför campus men endast ett stenkast från huvudingången och tar mig därmed fem minuter snabbare till mina klasser jämfört med när jag bodde på campus. Dessutom har jag mer eller mindre varit tvungen att svinga en och annan bägare, större delen av mina bekanta här i stan har bytts ut mot en ny hoper utbytesstudenter så jag tänkte att det är lika bra att vara social och försöka lära känna folk direkt, får se hur det går.

Det känns aningen konstigt att vara tillbaks, hemma men ändå inte hemma. Jag borde väl slänga ihop något slutgiltigt inlägg om min nyligen avslutade resa men jag känner att jag inte riktigt kan sammanfatta det i ord, så därför har jag pusslat ihop två fotoalbum istället (en bild säger mer än tusen ord eller nånting), och lagt till en och annan kitschig kommentar. Länkar till dem kan ni hitta här:
http://www.facebook.com/album.php?aid=85404&id=599302609&l=64ba1
http://www.facebook.com/album.php?aid=85411&id=599302609&l=31bea
Och som ni ser ovan så har jag även lekt runt lite med en karta i ms paint, om ni inte listat ut det ännu kan jag nämna att det var såhär min resväg slutligen kom att gestalta sig. Smala svarta streck för flygresor och röda irreguljära streck för tåg, båt, buss eller annat konstigt transportmedel. Åtta länder allt som allt, en sak som slog mig är att jag lyckades klara av 14 olika flygplatser varav endast tre gånger (fyra om mellanlandningen i Kina räknas) så flög jag ut från samma flygplats som jag flög in till.

Aja, det var allt vad gäller resan, jag får återkomma med att skriva något intressant om Korea, det finns massor men jag är bara för lat. Ni kommer tyvärr (jag skriver tyvärr för ni kommer bli så utleda på dem) få höra mången anekdot muntligen efter min hemkomst istället. Idag har jag till min stora glädje upptäckt att det har kommit nya avsnitt av South Park, äntligen, jag ska se på det efter att jag postat det här. Ikväll börjar så slutligen kvalserien också, får se om jag lyckas snappa upp några svenska radiovågor på SRs hemsida, tidskillnaden gör det väldigt svårt att följa hockey i realtid...