Jag haller for narvarande som bast pa med att forbereda mig infor tva saker; mina sluttentor och min nara forestaende langresa. Om man skulle ungefarligt forsoka berakna proportionerna for hur mycket tid jag har lagt ned pa dessa tva sa skulle nog mina larare bli valdigt besvikna. Detta beror ju sjalvfallet inte pa att jag pa nagot satt forsakar min jatteviktiga koreanska utbildning(?) utan snarare pa att det ibland ar sa (innihelvete) svart att fa nagot utrattat har. Som igar nar jag skulle ta och forsoka skaffa mina sista vaccinationer infor resan. Efter att ha fatt ett foretagsnamn, en vagbeskrivning och en forsakran att de talar engelska fran universitet sa begav jag mig ut pa jakt efter sprutor.
Pa exakt ratt stalle dar jag skulle finna kliniken som skulle kallas H n P ("haeetch-en-piiii" som den universitetsanstallde hade uttalat det)fanns en skylt for nagot som hette H n B. Nara nog tankte jag, 95% av alla koreaner har anda aldrig forstatt skillnaden mellan P och B. Val uppe insag jag att jag hade stapplat in i tandlakarmottagning. Mycket markligt iofs men det kanske ar den lokala kulturen, ibland galler det att diversifiera sin inkomst, och tandlakare har ju iaf snappet mer vana av sprutor an sag en bilmekaniker (som inte rakar vara en heroinmissbrukare). Jag forsatte med att forklara mitt arende for receptionisten pa endera engelska och endera teckensprak, javlar vad dum jag maste sett ut. Efter en stund gar det upp ett lyse for henne och hon lyckas signalera att jag helt enkelt ar fel ute och ger mig ratt vagbeskrivning.
Nar jag val hittat ratt mots jag av en tant som med hjalp av konglish och en sammanlagd tid pa 1 minut och 48 sekunder (ge och ta) lyckas gora mig inforstadd pa att de har lunchstangt. Avskrackt av denna mycket talande upplevelse bestamde jag mig for att atervanda bevapnad med en tolk nasta gang. Eftersom jag redan researchat vilka vaccinationer som jag skulle ha sa trodde jag att det skulle bli en snabbis, in med tolken, fa tolken att sammanfatta min situation och sedan lata tolken lamna over mig i deras hander for lagom manga nalstick. Det gick nu sjalvklart inte vagen, pappershogarna bara flodade och jag skulle fylla i bade det ena och det andra, allt simultantolkat till mig for min skrift sedan skulle konverteras till hangul. Tiden rann ut for min forst anskaffade tolk efter lite mer an en halvtimme da hon skulle vidare till sin tutoring, hon avradde bestamt mig fran att forsoka fortsatta ensam. Sa da var det dags att skaffa fram nasta hjalpsamma sjal, pappersarbetet verkade da iofs vara over sa jag kande mig aning oschysst av att slapa dit honom. Fast sa fort jag kommit in till doktorn sa var det mer an tydligt att detta inte var nagot jag hade klarat av sjalv. Doktorn havdar iofs att han pratar aningen engelska men sa fort jag forklarar att jag enbart vill ha hepatit B vaccin sa ar han helt forlorad, simultantolkandet aterupptas och forsatter en bra lang stund. Efter en lang dag far jag tillslut en nal i armen och ett recept pa malariaprofylax och jag gar hem nojd med vad jag har astadkommit pa en dag.
Nu var det ju dock inte sa att historien slutade dar, sydostasien rakar faktiskt vara en region som ar hemsokt av tuberkulos sa skydd mot detta vore ju inte helt fel tycker bade jag och min doktor. Dock hade han inget vaccin mot det i lager sa han hanvisar mig till en annan klinik dar det ska finnas mangder av det. Sa idag begav jag mig ut i jakt efter denna min sista spruta efter min sista klass, starkt hoppfull om att klara av detta sjalv. Det kanske kan lata overmodigt men jag trodde faktiskt att det skulle racka med den detaljerade vagbeskrivningen, lappen fran min forra doktor som jag trodde forklarade min situation pa koreanska samt annu en lapp dar namnet pa det vaccin jag skulle ha fanns nerskrivet. Dessutom hade bada de personer jag besvarat under gardagen ett par lektioner kvar och jag ville inte dra in nagon annan av mina koreansktalande vanner i denna faktiskt ratt tradiga vaccinationshistorien.
Efter en enerverande lang tid av irrande i kvarteren dar det skulle ligga kom jag sa slutligen in i vad som visade sig vara en koreansk version av en narakut, och dessutom inte lag i narheten av det som vagbeskrivningen sade. Dessa enerverande langa tider ar tyvarr alltfor vanliga har da de inte verkar anvanda sig av det relativt effektiva systemet med gatunamn och nummer, jag sager verkar for jag har faktiskt ingen aning, jag har iaf aldrig sett nagra gatunummer. Mitt irrande bestar istallet av att ga runt gata upp och ner och lasa av alla skyltar (pa hangul) for att forsoka hitta ratt.
Hursomhelst, nu stod jag iaf dar i narakuten och sag dum ut igen. Efter en att bitvis ha kannt av laget sa lyckades jag hitta en person som utgav sig for att kunna engelska. Jag forklarade min situation, han tittade konstigt pa mig. Jag gav honom lappen fran min forra doktor, han tittade annu mer konstigt pa mig. Jag gav honom telefonnumret till gardagens klinik och han ringde upp och hade en lang konversation pa koreanska. Efter det blev det brada tag, han ledde mig an hit och an dit - prata med en gammal tant som inte kunde engelska, fylla i papper och formular, inse att jag inte kunde det och lata han fylla i det at mig, prata med en annan doktor, spotta i ett provror, etc. Jag forsatte att saga till alla doktorer jag motte att jag bara var ute efter en tuberkulosvaccination for att forfarande utge ett sken av att jag var med i matchen. Nar sa jag blev ford in i ett rontgenrum tyckte jag att de gick till lite val extrema matt och blev an mer entragen i mina att forklara att jag bara ville ha en simpel vaccination.
"I just want a vaccination against tuberculosis [sprutrorelse mot overarmen], is all this really
necessary".
"Yes, x-ray first, we first must see tuberculosis".
Efter att rontgen var avklarad blev jag ombedd att sitta ner och vanta pa resultaten, tio minuter
forflot som tillat mig att fundera over situationen. Kanske de var tvugna att se till att jag inte var smittad av tuberkulos innan de kunde administrera vaccinet? Jag kommer inte riktigt ihag hur mina tankar gick men tillslut blev ja inslappt till arbetsrummet for en av doktorerna.
Doktorn gav mig den konstigaste blicken for dagen, och det sager ratt mycket for jag hade fatt ratt manga konstiga blickar. Bakom honom satt en rontgenbild pa mitt brost uppsatt, det var aningen skevare och mer assymetriskt an vad jag hade trott. Revbenen och lungorna syntes tydligt, hjartat skymtades och nagot avlangt, kanske magsacken, gick snett upp at vanster fran naveln mot hjartat. Doktorn harklade sig och inledde aterigen pa koreanska men avbrot sig nar jag inte gjorde nagot tecken pa forstaelse. Han valde istallet att gora en avvarjande gest och sitta och titta pa mig med medkannade ogon. Sakta borjade oron inom mig tillta, hade de verkligen hittat tuberkulos i mig, nar och hur hade jag smittas med det? Hade de hittat nagot annat pa mina rontgenbilder, har jag drabbats av cancer eller fanns det natt i mitt salivprov? TBE, HIV, ADHD, alltmer osannolika bokstavskombinationer borjade ploppa upp i mitt huvud. Tills dorren bakom mig plotsligt oppnas och en for mig helt ny doktor kommer in i rummet, hon tittar pa mig med aningen stranga ogon och oppnar munnen, har kommer domen tanker jag snabbt.
"So what do you really want from us? The doctors are telling me that they haven't seen any sign of tuberculosis on any of your test results."
(Sahar sag inte min rena och friska rontgenbild ut for detta ar en bild pa en tuberkulospatient som jag lagger upp har i ren skadegladje)
