Hej alla kvarvarande läsare av min pinsamt dåligt uppdaterade blogg, äntligen har jag rotat reda på en dator med svenska tecken. Och nej, det är tyvärr inte min, den mår ännu inte bra och jag är osäker på om den någonsin kommer göra det. Nya försök imorrn, under tiden har jag mestadels använt en lokal dator som an någon outgrundlig anledning inte låter mig logga in på blogger.
Aja, mycket tid har passerat och mycket märkligt har hänt sedan senast men jag ska hålla mig kort och enbart förtälja om det absolut mest märkliga - akademisk rivalitet i Korea. Lite lättsam akademisk rivalitet mellan mer eller mindre kända universitet har nog aldrig direkt skadat. Det främsta exemplet lär väl vara kapprodden mellan Oxford och Cambridge, i Usa är universitetens sportlag vida uppskattade och till och med i Svedala så plöjer i största undanskymdhet två roddlag vartannat år nedför Fyrisån kämpandes för Uppsala respektive Lunds ära. Vad gör man då i Korea när landets två mest prestigefyllda och i allmänhet rätt penningtäta universitet ska göra upp om vilket som är den akademiska alfahannen? Jo, man väljer (rätt godtyckligt verkar det som) ut fem sporter och plockar in semi-proffs från varje sport till ens egen skola. Sedan hyr man in sig på några småskaliga, obskyra och perifert belägna arenor såsom bl.a. huvud- och basebollstadion från OS 1988. So far so good, har man pengar så har man tänkte jag och förberedde mig för en trevlig eftermiddag med lite sport och lite avslappning.
Men en sak kan sägas om Koreaner, om de väl bestämmer sig för att göra nått så gör dem det med eftertryck och här hade de verkligen gått inför uppgiften. Fem sporter; baseboll, basket, fotboll, rugby och slutligen den aningen mer otippade hockey. Arenorna fylls upp med hälften Korea University supportrar iklädda matchande röda t-shirts, på andra sidan Yonsei supportrar iklädda likväl matchande blå t-shirts och sen gäller det att heja på galet asiatiskt vis. Vi hade blivit noga instruerade i att ta med oss vårt universitets (Korea Uni) röda tröjor när vi skulle mötas upp lyckligt ovetande om vad som väntade tidigt en fredag morgon. Efter ännu en kaotisk resa genom Seouls rusningstrafik så var det lite som en chock att komma in på arenan och se en hel sida full med tiotusentals hoppandes rödklädda koreaner. Vi hade fått en liten föraning om vad som komma skulle när skolan dagarna innan anordnat något slags pepprally (på äkta koreanskt vis kallat cheering practise) där de bara sådär hade slängt fram scener med liveband, eldkastare, cheerleaders och anförare i något slags traditionella asiatiska kläder men vi kunde inte förstå vilken bredd spektaklet egentligen hade.
Koreaner har av okänd anledning ganska svårt för talkörer så när de hejjar så drar de istället in ett liveband uppställda på en plattform mitt i publikhavet, får de att sjunga skolans kampsånger (vilka oftast verkar handla om motståndarens svagheter), kopplar in musiken till högtalarsystemet och drar sedan upp volymen till tinnitusnivåer. Alla fansen sjunger självklart med men den egentliga arbetsbördan ligger egentligen i att följa de till och från rätt komplicerade danserna som utförs gemensamt. Det ger ett rätt maffigt intryck när tiotusentals lika klädda fans gör exakt samma rörelser till påfrestande hög musik och mittemot står ytterligare tiotusentals blåklädda och gör sin egen grej. Mäktigt, intressant och ganska asiatiskt tänkte vi när vi kom in och förväntade sig att de skulle lugna ner sig när matcherna började. Det gjorde de inte, de höll på hela dagen lång och alltid med samma semi-idiotiska frenesi, och på lördagen fortsatte det i samma anda hela den dagen också. Jag är säker på att det finns dem som var helt ovetande om att det faktiskt pågick någon form av sportslig kamp, matchen hade pågått en lång stund innan jag märkt att basebollen inletts, och vare sig det var medgång eller motgång så fortsatte dansandet. Så vad gör man som den nyktra och socialt hämmade nordbo man nu faktiskt råkar vara? Ja, det var bara att ta seden dit man kom och göra som de galna koreanerna, och nu efter två dagar av intensivt hejjande så råkar jag vara expert på alla de konstiga rörelserna och jag kan till och med uttala några av orden i sångerna.
http://www.youtube.com/watch?v=jTc7wyfx62I
Utmattade efter två dagar fyllda av dansande och skrikande, samt några olyckligt inplanerade utgångar under de intilliggande kvällarna begav vi oss trötta hem till Anam. Vi blev dock aningen konfunderade över att alla, även blåklädda, åkte utåt längst våran tunnelbanelinje och någon hade lyckats snappa upp ett rykte om att något stort skulle ske under kvällen. När vi kom upp ur t-banan så var hela main street fylld av röd- och blåklädda människor som hoppade runt i långa tåg och dansade danserna i stora ringar. Karnevalstämningen var på högsta valborgsnivå med den lilla skillnaden att den aldrig kändes aggresiv, och detta trots att gatan var fylld av rivaliserande supportrar som nyss ägnat två dagar till att sjunga hånsånger om varandra. Rent generellt är koreaner är faktiskt väldigt fredliga varelser. Vi gjorde direkt så att vi skakade fram en lokalinvånare som någon kände och frågade vad in i helvete som egentligen pågick. Uppenbarligen hade vi ramlat in i året absolut största snyltarfest, alla kategorier, för förklaringen vi fick var att framgångsrika (betoning på rika) alumni tydligen tar stor stolthet i att en gång om året återvända till Anam, ta en resturang i besittning och bjuda alla studenter på mat och alkohol. Klockrent tänkte 300 förvirrade utbytesstudenter och satte genast igång att delta i snyltandet och festandet. In på första bästa resturang, skaka hand med en äldre korean och vips så dyker det upp kyckling, öl och soju, fortsätt ut, upprepa. Till och med de ställen där det inte 
stod en rik gammal korean utanför såg dagen som en möjlighet att profilera sig och bjöd oftast på öl och tilltugg. På gatan pågick det förutom de långa hoppande tågen och danscirklarna även musikframträdanden, breakdancebattles och mer eller mindre spontana taekwandomatcher samt troligtvis mycket annat konstigt. En av mina vänner vaknade upp med en bild på honom ståendes skålandes med Sydkoreas president, tillika Korea Uni-alumni, och det är mycket möjligt att jag sprungit in i honom också, riktigt otur att jag inte visste hur han såg ut. När natten så slutligen led mot sitt slut så låg det däckade koreaner i drivor spridda över de närliggande gräsmattorna och jag hade ganska svårt att smälta denna konstiga helg.
Så hur gick Ko-Yon games då? Njaa, inte alltför bra, men det viktiga är inte resultat utan vilket lag som hejjar mest. Och sen kan jag rekommendera alla eventuella besökare av Seoul kring början av september 2009 att besöka Anam, och ifall ni gör det så är det bara att köpa en röd t-shirt och delta i festligheterna.
